Gamla Hjältar 2

Jag har åkt en del bil på slutet och fördrivit tiden med att lyssna på 15 timmar med demos och outtakes med Rolling Stones; The Black Box, Place Pigalle och Voodoo Brew.
Det känns tryggt att även så etablerade artister famlar i blindo innan de hittar rätt. Ibland polerar man nog för mycket, en del demos har ett obönhörligt sväng som inte alls finns kvar på albumen.
Mick Jagger får nog lägga ner många timmar på att få till sången, i och för sig är texterna långt ifrån klara men nog låter det väl kryckigt emellanåt
Keith Richards överraskar med kreativt akustiskt spel.
Ron Wood verkar kunna spela vad som helst men fastnar ibland i suspekta atonala rytmiska mönster man känner igen från soloalbumen
Charlie Watts gör sitt jobb men när det klickar till med Keith så uppstår omedelbart Stones-svänget

För övrigt anser jag att Doom & Gloom är en förträfflig låt och Noomi Rapace skapar en nödvändig spänning i videon

Gamla Hjältar 1

I melodifestivaltider kan man ju fundera på det här med hur viktigt det är att skapa ett varumärke och hur snabbt man kan förstöra ett.
Artister med etablerade karriärer, med en fast och trogen publik ställer upp i ett sammanhang som knappast kan gynna deras fanbas.
Vad säger Hammerfalls fans om Joacim Cans försök att bli folklig. Konsten att döda en internationell karriär
Vad säger Mustasch fans om Ralf Gyllenhammars försök att bli folklig. Konsten att döda en internationell karriär
Och även om Mats Ronanders karriär verkar litegrann  on hold så kan väl knappast det buskisnummer han deltog i skapa en tillräckligt stor ny publik för att ersätta den cred han ändå åtnjöt innan framträdandet. Det är klart man inte kan leva på cred men ändå...