Helgen har varit lugn. Jag har plöjt igenom lite av all den läsning jag samlat på mig. Jag hittade en riktigt upplyftande!? brevväxling mellan Göran Greider och Lars Gustafsson inför valet. De står ju ganska långt ifrån varandra politiskt men verkar ändå ha någon slags relation till varandra. Oavsett deras politiska polemik så luftas ändå två funderande och analyserande intellekt. Det är fascinerande att en dagstidning (DN) kan släppa till så mycket utrymme för en så här yvig diskussion. Lite pretentiöst, mycket tuppfäktning men hela tiden reflekterande och ändå med sinsemellan stor respekt. Det är intressant hur elegant man kan slänga ur sig ganska grava provokationer och direkt riposteras med lika slicka mothugg. Man skymtar irritationen bakom formuleringarna men kombattanterna förfaller aldrig till rallarsvingar. En konst som verkar glömd i andra sammanhang, eller det kanske är så att tiden inte ges för att utveckla resonemang på detta sätt i den allmänna debatten
Läs http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/tva-poeter-pa-vag-mot-valdagen-1.1173406
Litteratur: Lars Gustafsson "Windy berättar"
Musik: Imperiet "Blå himlen Blues"
31 oktober 2010
29 oktober 2010
Life
Keith Richards har släppt sin självbiografi. Hypen är stor. Facebookgruppen pumpar ut notiser och propåer. Rolling Stone avsätter 12 sidor i sitt senaste nummer, mest utdrag ur boken men ändå. Jag väntar på mitt ex på engelska, för det är trots allt så att bakom denna sluddrande skugga av en man döljer sig en en verbal ekvilibrist ( en engelsman igen...) med mycket humor och hjärta och jag hoppas att inte spökskrivaren polerat för mycket i språket. Jag hoppas också att biografin kan visa mer av mannen bakom myten.
Jag dras med. Mannen, myten, legenden... The most elegantelly wasted human in the world. Jag väntar på leverans...
Litteratur: Colin MacInnes "Absolute Beginners"
Musik: The X-pensive winos "Struggle"
Dricka: Rebel's Yell
Jag dras med. Mannen, myten, legenden... The most elegantelly wasted human in the world. Jag väntar på leverans...
Litteratur: Colin MacInnes "Absolute Beginners"
Musik: The X-pensive winos "Struggle"
Dricka: Rebel's Yell
24 oktober 2010
Boomtown & Peace and Love
Lördag kväll var jag inbjuden till en kväll av underhållning och mingel på Peace & Love Café i Borlänge. Som värdar stod Boomtown och Peace & Love.
Fyra akter med anknytning till värdarna uppträde. Louise Lemón, Good Looking Trash, Pocket Metropolis och Hanna Turi.
Det känns så befriande att se hur artister i början av sin utveckling med fullständig ackuratess intar scenen och bara kör. Ingen tvekan bara pang på.
Det är en urkraft som ligger och gror. Den förvaltas och utvecklas väl av Boomtown och Peace & Love. Det är värdefullt för hela vår bygd och förtjänar allt vårt stöd. En positiv pang i planeten behöver vi alla.
Litteratur: Det blir en film idag; The Commitments
Musik: Ebba Grön "Det måste vara radion"
Fyra akter med anknytning till värdarna uppträde. Louise Lemón, Good Looking Trash, Pocket Metropolis och Hanna Turi.
Det känns så befriande att se hur artister i början av sin utveckling med fullständig ackuratess intar scenen och bara kör. Ingen tvekan bara pang på.
Det är en urkraft som ligger och gror. Den förvaltas och utvecklas väl av Boomtown och Peace & Love. Det är värdefullt för hela vår bygd och förtjänar allt vårt stöd. En positiv pang i planeten behöver vi alla.
Litteratur: Det blir en film idag; The Commitments
Musik: Ebba Grön "Det måste vara radion"
22 oktober 2010
19 oktober 2010
Förbryllande beteende
Idag på lunchen. I en tämligen stor stad någonstans i Sverige. På väg till en lunchrestaurang (till ett lunchmöte som blev riktigt intressant och väckte många idéer) blev vi stående i väntan på "Gubben Grön". Av någon anledning stod trafiken stilla. Det visade sig att att en dam i medelåldern (dvs säga ungefär i min ålder) går och leder sin cykel mitt i körbanan genom korsningen. Bakom henne var en kö på 8-9 bilar - Hur tänker man då?
Det märkliga var att ingen tutade...
I helgen var jag och sprang i affärer. På en del håll finns det rulltrappor. Just denna helg, just den tid jag var ute var det ganska mycket folk i farten. Desto märkligare då när jag står i en rulltrappa märker att en oro sprider sig framför mig. Det visar sig att två personer precis när de klivit av rulltrappan stannar och börjar prata med varandra. Helt omedvetna om att det rullar fram 20 meter med människor precis i deras riktning och som behöver komma fram - Hur tänker man då?
Det låter kanske lite grinigt men lite vanlig omtanke tror jag skulle underlätta livet för många av oss...
Litteratur: Ernest Hemingway "Den gamle och havet"
Musik: Otis Redding "Try a Little Tenderness"
Det märkliga var att ingen tutade...
I helgen var jag och sprang i affärer. På en del håll finns det rulltrappor. Just denna helg, just den tid jag var ute var det ganska mycket folk i farten. Desto märkligare då när jag står i en rulltrappa märker att en oro sprider sig framför mig. Det visar sig att två personer precis när de klivit av rulltrappan stannar och börjar prata med varandra. Helt omedvetna om att det rullar fram 20 meter med människor precis i deras riktning och som behöver komma fram - Hur tänker man då?
Det låter kanske lite grinigt men lite vanlig omtanke tror jag skulle underlätta livet för många av oss...
Litteratur: Ernest Hemingway "Den gamle och havet"
Musik: Otis Redding "Try a Little Tenderness"
18 oktober 2010
Engelsmän
Den här helgen har jag sett intervjuer med Robert Plant och Elton John. Och jag kan inte annat än förundras över hur vältaliga, trevliga och personliga de var. Två superstjärnor med med sina egna spöken att släpa på men fullständigt charmerande. Plant som hela tiden lyckas förnya sig men som ändå hela tiden måste hantera myten om Led Zeppelin. Vilka stickrepliker han än fick så bjöd han på en underhållande historia med en både allvarlig och komisk twist. Fullständigt prestigelös. Skavlan skall också ha en eloge för att han (eller programproducenten) lät historierna utvecklas i sin egen riktning.
Elton John var gäst hos Costello och som vanligt kan man anmärka på Costellos intervjuteknik och i viss mån de insmickrande kommentarerna och omdömena om gamla hjältar men också här var berättandet fullständigt självklart.
Vad är det som gör just engelsmän så oemotståndliga i dessa sammanhang? Varför är engelska TV-serier så mycket mer intressanta och gripande än amerikanska? Är det Shakespeare som fostrat en hel nation till språkliga ekvilibrister?
Förresten vad hände med den franska filmvågen, är det bara jag som tappat spåret ...?
Däremot så börjar jag bli ordentligt irriterad på alla dessa skjutjärnsjournalist-wannabees som nu också börjar ta över i radion. En intervju blir inte bättre för att man ställer samma fråga flera gånger i ett allt aggressivare tonläge. Att en person inte svarar kan vara ett precis lika bra svar som någonting annat. Journalister har ett jobb att sköta men det finns ingen anledning att inte visa respekt mot sina medmänniskor. Ett lysande exempel är ju min gamla hjälte Parkinson som alltid (nästan) lyckas få sina gäster att öppna sig mer än man är van vid.
De amerikanska talkshow-värdarna har jag dock aldrig lärt mig förstå. Där är det show som gäller och inte så mycket mer.
Litteratur: Guy de Maupassant Välj vilken novell som helst. Här har vi en som kan berätta historier.
Musik: Tom Waits "Tango 'till they're sore" En annan historieberättare
Elton John var gäst hos Costello och som vanligt kan man anmärka på Costellos intervjuteknik och i viss mån de insmickrande kommentarerna och omdömena om gamla hjältar men också här var berättandet fullständigt självklart.
Vad är det som gör just engelsmän så oemotståndliga i dessa sammanhang? Varför är engelska TV-serier så mycket mer intressanta och gripande än amerikanska? Är det Shakespeare som fostrat en hel nation till språkliga ekvilibrister?
Förresten vad hände med den franska filmvågen, är det bara jag som tappat spåret ...?
Däremot så börjar jag bli ordentligt irriterad på alla dessa skjutjärnsjournalist-wannabees som nu också börjar ta över i radion. En intervju blir inte bättre för att man ställer samma fråga flera gånger i ett allt aggressivare tonläge. Att en person inte svarar kan vara ett precis lika bra svar som någonting annat. Journalister har ett jobb att sköta men det finns ingen anledning att inte visa respekt mot sina medmänniskor. Ett lysande exempel är ju min gamla hjälte Parkinson som alltid (nästan) lyckas få sina gäster att öppna sig mer än man är van vid.
De amerikanska talkshow-värdarna har jag dock aldrig lärt mig förstå. Där är det show som gäller och inte så mycket mer.
Litteratur: Guy de Maupassant Välj vilken novell som helst. Här har vi en som kan berätta historier.
Musik: Tom Waits "Tango 'till they're sore" En annan historieberättare
13 oktober 2010
Fotboll -en sport för mig?
Ett dygn efter debaclet i Amsterdam. Pulsen har lagt sig. Det är ändå konstigt vilket engagemang detta spel kan väcka. Och dessutom framför TVn. Jag har större förståelse för den masspsykos jag kan uppleva i en fullsatt ishockeylada eller, för all del, på en fullsatt fotbollsarena. Men framför TVn?
Trots min reaktion har jag ingen förståelse för de som kanaliserar sin frustration genom att bära hand på sina medmänniskor. Dit är steget långt och mycket oförståeligt.
Kvällens litteraturtips ger ändå en viss insyn i en sportdåres sinne. Och vad skiljer egentligen en fotbollsfanatiker från en hårdrockare, från en golfare, från en...? Förutom uttryckssättet?
Litteratur: Nick Hornsby "Fever Pitch"'
Musik: Nick Lowe "What's so funny with peace, love and understanding"
Trots min reaktion har jag ingen förståelse för de som kanaliserar sin frustration genom att bära hand på sina medmänniskor. Dit är steget långt och mycket oförståeligt.
Kvällens litteraturtips ger ändå en viss insyn i en sportdåres sinne. Och vad skiljer egentligen en fotbollsfanatiker från en hårdrockare, från en golfare, från en...? Förutom uttryckssättet?
Litteratur: Nick Hornsby "Fever Pitch"'
Musik: Nick Lowe "What's so funny with peace, love and understanding"
10 oktober 2010
Formula, va f-n är det
Har reklambranschen fått ett kollektivt hjärnsläpp eller är det bara jag som gått in i den griniga gubbåldern
"Språkets förflackning" och så vidare.
Alla dessa krämer och hårprodukter som bygger på "...en helt ny formula...."
För säkerhets skull kollade jag upp det i SAOL, det är faktiskt så att det inte finns något svenskt ord "formula". Vi kan diskutera låneord och annat men det här tyder mer på fördumning. Det är klart "... en ny kemisk formel..." säljer kanske inte lika bra men ibland vaknar språkpolisen i mig.
Litteratur: William S. Burroughs "Tjacket"
Musik: Pink Floyd "Ummagumma"
"Språkets förflackning" och så vidare.
Alla dessa krämer och hårprodukter som bygger på "...en helt ny formula...."
För säkerhets skull kollade jag upp det i SAOL, det är faktiskt så att det inte finns något svenskt ord "formula". Vi kan diskutera låneord och annat men det här tyder mer på fördumning. Det är klart "... en ny kemisk formel..." säljer kanske inte lika bra men ibland vaknar språkpolisen i mig.
Litteratur: William S. Burroughs "Tjacket"
Musik: Pink Floyd "Ummagumma"
08 oktober 2010
Skavlan -en hjälte i förfall?
Efter en trevlig kväll; Afterwork hos en granne på en fredagkväll, vilken lyckad idé.
Skavlan, nordens svar på Parkinson, lyckas än en gång att samla en fullständigt osannolik mix av människor med en helt egen historia. Knausgård, vem har hört talas om honom?
Men jag måste tyvärr säga att utfallet blir en besvikelse.
Det finns många åsikter om talkshows, Letterman, O´Brien och andra mer suspekta avarter ( behöver jag nämna Oprah...). För att inte tala om Dr Phil och andra Messerschmitts. I deras efterfölje lyteskomik såsom Lyxfällan och "Oj vi har så dåligt så vi måste vika ut oss i televisionen för att få lite status i den lokala Ica-butiken".
Min idol i dessa sammanhang har ändå varit Parkinson. Engelsmän i gemen har en fantastisk förmåga att dels förmedla både besvärliga och komplicerade historier på ett fullt naturligt och avslappat sätt, dels spela Familjen Ashton och få det att verka helt naturligt.
Parkinson har lyckats att få fram fullständigt unika historier i direktsändning från personer som George Michael, George Best, Stephen Fry, Michael Palin, Madonna mfl. Han har lyckats skapa en stämning i studion där de kunnat öppna sig fullständigt utan att det verkat det minsta spekulativt.
En gång så vart det platt fall; Meg Ryan. Jag vet inte vad som blev fel. Parkinsons egen biografi ger inget riktigt svar, men det var en fullständig katastrof. Min egen teori bygger på det faktum att det programmet gjordes precis efter en av världshistoriens mest missriktade och misslyckade plastikoperationer. Ms Ryans självkänsla måste ha varit på topp efter den läppoperation som förstörde ett av efterkrigstidens mest sensuella leenden till en avart av kvinnoideal.
Tillbaka till Skavlan; jag upptäckte Skavlan rätt sent. Men vad jag förstår så pendlar hans program mellan Sverige och Norge. Denna säsong går i Sverige ( åtminstone sa han: "Välkommen till Stockholm"). Senast showen gick i Stockholm så upptäckte jag hans storhet. Med ett Parkinsonskt förhållningssätt lyckades han få gästerna att prata om saker som var långt ifrån bekväma och samtidigt bli helt acceptabla och naturliga. När programmet flyttade till Oslo så reflekterade jag över en viss ängslan och tillrättalagdhet men trodde att det berodde på ett visst mått av Jantelag. Skavlan, redan ett namn i Norge, måste förhålla sig till den bild hemlandets publik målat upp. Formen verkade styra innehållet på ett sätt som gjorde att personligheterna försvann.
Dessvärre ger kvällens program samma intryck. Programmet som innehöll bekännelselitteratur, krigserfarenhet, svensk komik och svenskt tungsinne var intressant men lyfte aldrig. De frågor som tidigare ställt saker på sin spets ställdes aldrig. Dynamiken mellan gästerna som dallrade i luften släpptes aldrig fram. Har Skavlan blivit ett offer för sin form? Ikväll kändes det som att gästerna var beredda att berätta men historierna inte släpptes lösa.
Missförstå mej inte; jag anser fortfarande att Skavlan är oöverträffad och unik i dagens talkshowutbud, men lite nerv har gått förlorad.
Letterman-wannabees göre sig icke besvär...
Litteratur: Michael Palin "Hemingway´s chair"
Musik: Bob Dylan "Desire"
Skavlan, nordens svar på Parkinson, lyckas än en gång att samla en fullständigt osannolik mix av människor med en helt egen historia. Knausgård, vem har hört talas om honom?
Men jag måste tyvärr säga att utfallet blir en besvikelse.
Det finns många åsikter om talkshows, Letterman, O´Brien och andra mer suspekta avarter ( behöver jag nämna Oprah...). För att inte tala om Dr Phil och andra Messerschmitts. I deras efterfölje lyteskomik såsom Lyxfällan och "Oj vi har så dåligt så vi måste vika ut oss i televisionen för att få lite status i den lokala Ica-butiken".
Min idol i dessa sammanhang har ändå varit Parkinson. Engelsmän i gemen har en fantastisk förmåga att dels förmedla både besvärliga och komplicerade historier på ett fullt naturligt och avslappat sätt, dels spela Familjen Ashton och få det att verka helt naturligt.
Parkinson har lyckats att få fram fullständigt unika historier i direktsändning från personer som George Michael, George Best, Stephen Fry, Michael Palin, Madonna mfl. Han har lyckats skapa en stämning i studion där de kunnat öppna sig fullständigt utan att det verkat det minsta spekulativt.
En gång så vart det platt fall; Meg Ryan. Jag vet inte vad som blev fel. Parkinsons egen biografi ger inget riktigt svar, men det var en fullständig katastrof. Min egen teori bygger på det faktum att det programmet gjordes precis efter en av världshistoriens mest missriktade och misslyckade plastikoperationer. Ms Ryans självkänsla måste ha varit på topp efter den läppoperation som förstörde ett av efterkrigstidens mest sensuella leenden till en avart av kvinnoideal.
Tillbaka till Skavlan; jag upptäckte Skavlan rätt sent. Men vad jag förstår så pendlar hans program mellan Sverige och Norge. Denna säsong går i Sverige ( åtminstone sa han: "Välkommen till Stockholm"). Senast showen gick i Stockholm så upptäckte jag hans storhet. Med ett Parkinsonskt förhållningssätt lyckades han få gästerna att prata om saker som var långt ifrån bekväma och samtidigt bli helt acceptabla och naturliga. När programmet flyttade till Oslo så reflekterade jag över en viss ängslan och tillrättalagdhet men trodde att det berodde på ett visst mått av Jantelag. Skavlan, redan ett namn i Norge, måste förhålla sig till den bild hemlandets publik målat upp. Formen verkade styra innehållet på ett sätt som gjorde att personligheterna försvann.
Dessvärre ger kvällens program samma intryck. Programmet som innehöll bekännelselitteratur, krigserfarenhet, svensk komik och svenskt tungsinne var intressant men lyfte aldrig. De frågor som tidigare ställt saker på sin spets ställdes aldrig. Dynamiken mellan gästerna som dallrade i luften släpptes aldrig fram. Har Skavlan blivit ett offer för sin form? Ikväll kändes det som att gästerna var beredda att berätta men historierna inte släpptes lösa.
Missförstå mej inte; jag anser fortfarande att Skavlan är oöverträffad och unik i dagens talkshowutbud, men lite nerv har gått förlorad.
Letterman-wannabees göre sig icke besvär...
Litteratur: Michael Palin "Hemingway´s chair"
Musik: Bob Dylan "Desire"
Skavlan -en hjälte i förfall?
Efter en trevlig kväll; afterwork hos en granne på en fredagkväll, vilken lyckad idé.
Skavlan, nordens svar på Parkinson, lyckas än en gång att samla en fullständigt osannolik mix av människor med en helt egen historia. Knausgård, vem har hört talas om honom?
Men jag måste tyvärr säga att utfallet blir en besvikelse.
Det finns många åsikter om talkshows, Letterman, O´Brien och andra mer suspekta avarter ( behöver jag nämna Oprah...). För att inte tala om Dr Phil och andra Messerschmitts. I deras efterfölje lyteskomik såsom Lyxfällan och "Oj vi har så dåligt så vi måste vika ut oss i televisionen för att få lite status i den lokala Ica-butiken".
Min idol i dessa sammanhang har ändå varit Parkinson. Engelsmän i gemen har en fantastisk förmåga att dels förmedla både besvärliga och komplicerade historier på ett fullt naturligt och avslappat sätt, dels spela Familjen Ashton och få det att verka helt naturligt.
Parkinson har lyckats att få fram fullständigt unika historier i direktsändning från personer som George Michael, George Best, Stephen Fry, Michael Palin, Madonna mfl. Han har lyckats skapa en stämning i studion där de kunnat öppna sig fullständigt utan att det verkat det minsta spekulativt.
En gång så vart det platt fall; Meg Ryan. Jag vet inte vad som blev fel. Parkinsons egen biografi ger inget riktigt svar, men det var en fullständig katastrof. Min egen teori bygger på det faktum att det programmet gjordes precis efter en av världshistoriens mest missriktade och misslyckade plastikoperationer. Ms Ryans självkänsla måste ha varit på topp efter den läppoperation som förstörde ett av efterkrigstidens mest sensuella leenden till en avart av kvinnoideal.
Tillbaka till Skavlan; jag upptäckte Skavlan rätt sent. Men vad jag förstår så pendlar hans program mellan Sverige och Norge. Denna säsong går i Sverige ( åtminstone sa han: "Välkommen till Stockholm"). Senast showen gick i Stockholm så upptäckte jag hans storhet. Med ett Parkinsonskt förhållningssätt lyckades han få gästerna att prata om saker som var långt ifrån bekväma och samtidigt bli helt acceptabla och naturliga. När programmet flyttade till Oslo så reflekterade jag över en viss ängslan och tillrättalagdhet men trodde att det berodde på ett visst mått av Jantelag. Skavlan, redan ett namn i Norge, måste förhålla sig till den bild hemlandets publik målat upp. Formen verkade styra innehållet på ett sätt som gjorde att personligheterna försvann.
Dessvärre ger kvällens program samma intryck. Programmet som innehöll bekännelselitteratur, krigserfarenhet, svensk komik och svenskt tungsinne var intressant men lyfte aldrig. De frågor som tidigare ställt saker på sin spets ställdes aldrig. Dynamiken mellan gästerna som dallrade i luften släpptes aldrig fram. Har Skavlan blivit ett offer för sin form? Ikväll kändes det som att gästerna var beredda att berätta men historierna inte släpptes lösa.
Missförstå mej inte; jag anser fortfarande att Skavlan är oöverträffad och unik i dagens talkshowutbud, men lite nerv har gått förlorad.
Letterman-wannabees göre sig icke besvär...
Litteratur: Michael Palin "Hemingway´s chair"
Musik: Bob Dylan "Desire"
Skavlan, nordens svar på Parkinson, lyckas än en gång att samla en fullständigt osannolik mix av människor med en helt egen historia. Knausgård, vem har hört talas om honom?
Men jag måste tyvärr säga att utfallet blir en besvikelse.
Det finns många åsikter om talkshows, Letterman, O´Brien och andra mer suspekta avarter ( behöver jag nämna Oprah...). För att inte tala om Dr Phil och andra Messerschmitts. I deras efterfölje lyteskomik såsom Lyxfällan och "Oj vi har så dåligt så vi måste vika ut oss i televisionen för att få lite status i den lokala Ica-butiken".
Min idol i dessa sammanhang har ändå varit Parkinson. Engelsmän i gemen har en fantastisk förmåga att dels förmedla både besvärliga och komplicerade historier på ett fullt naturligt och avslappat sätt, dels spela Familjen Ashton och få det att verka helt naturligt.
Parkinson har lyckats att få fram fullständigt unika historier i direktsändning från personer som George Michael, George Best, Stephen Fry, Michael Palin, Madonna mfl. Han har lyckats skapa en stämning i studion där de kunnat öppna sig fullständigt utan att det verkat det minsta spekulativt.
En gång så vart det platt fall; Meg Ryan. Jag vet inte vad som blev fel. Parkinsons egen biografi ger inget riktigt svar, men det var en fullständig katastrof. Min egen teori bygger på det faktum att det programmet gjordes precis efter en av världshistoriens mest missriktade och misslyckade plastikoperationer. Ms Ryans självkänsla måste ha varit på topp efter den läppoperation som förstörde ett av efterkrigstidens mest sensuella leenden till en avart av kvinnoideal.
Tillbaka till Skavlan; jag upptäckte Skavlan rätt sent. Men vad jag förstår så pendlar hans program mellan Sverige och Norge. Denna säsong går i Sverige ( åtminstone sa han: "Välkommen till Stockholm"). Senast showen gick i Stockholm så upptäckte jag hans storhet. Med ett Parkinsonskt förhållningssätt lyckades han få gästerna att prata om saker som var långt ifrån bekväma och samtidigt bli helt acceptabla och naturliga. När programmet flyttade till Oslo så reflekterade jag över en viss ängslan och tillrättalagdhet men trodde att det berodde på ett visst mått av Jantelag. Skavlan, redan ett namn i Norge, måste förhålla sig till den bild hemlandets publik målat upp. Formen verkade styra innehållet på ett sätt som gjorde att personligheterna försvann.
Dessvärre ger kvällens program samma intryck. Programmet som innehöll bekännelselitteratur, krigserfarenhet, svensk komik och svenskt tungsinne var intressant men lyfte aldrig. De frågor som tidigare ställt saker på sin spets ställdes aldrig. Dynamiken mellan gästerna som dallrade i luften släpptes aldrig fram. Har Skavlan blivit ett offer för sin form? Ikväll kändes det som att gästerna var beredda att berätta men historierna inte släpptes lösa.
Missförstå mej inte; jag anser fortfarande att Skavlan är oöverträffad och unik i dagens talkshowutbud, men lite nerv har gått förlorad.
Letterman-wannabees göre sig icke besvär...
Litteratur: Michael Palin "Hemingway´s chair"
Musik: Bob Dylan "Desire"
07 oktober 2010
Robyn - is here... already then
Jag har åkt bil idag och i min strävan att lufta min skivsamling tog jag med mig Robyns tre första album.
Jag såg henne ta över hela Peace & Love i somras. Den största scenen bara smälte ihop och blev ett enda party i vardagsrummet. Magi!
Det som är ännu mer fantastiskt är att hon redan på första skivan har ett helt eget uttryck, fullständigt kontrollerar sång och känslor och bara levererar. Var hon 16 år eller något...
En del synth-ljud har väl inte riktigt klarat tidens tand men ger i det här sammanhanget bara en mer tydlig tidsmarkering. Det är rösten och uttrycket som är allt.
Litteratur: Jag kommer faktiskt inte på någon lämplig. Finns det någon bok som bara utstrålar lust, glädje och solsken? Den kanske borde skrivas.
Skall man ta till vara det stråk av vemod som ändå finns så kanske "En vandring i solen", "Fiesta" och "Det stora kalaset kan passa.
Musik: Robyn "Show me love"
Jag såg henne ta över hela Peace & Love i somras. Den största scenen bara smälte ihop och blev ett enda party i vardagsrummet. Magi!
Det som är ännu mer fantastiskt är att hon redan på första skivan har ett helt eget uttryck, fullständigt kontrollerar sång och känslor och bara levererar. Var hon 16 år eller något...
En del synth-ljud har väl inte riktigt klarat tidens tand men ger i det här sammanhanget bara en mer tydlig tidsmarkering. Det är rösten och uttrycket som är allt.
Litteratur: Jag kommer faktiskt inte på någon lämplig. Finns det någon bok som bara utstrålar lust, glädje och solsken? Den kanske borde skrivas.
Skall man ta till vara det stråk av vemod som ändå finns så kanske "En vandring i solen", "Fiesta" och "Det stora kalaset kan passa.
Musik: Robyn "Show me love"
03 oktober 2010
Konsten att skära en tomat
En innovation vi fick med oss från vår Japanresa var - den keramiska kniven.
Jag hade aldrig hört talas om sådana tidigare men fick den förevisade för mig av husfadern i värdfamilj. Han visade stolt upp sin knivsamling med fantastiska knivar i japanskt smide, vackra och rakbladsvassa men den som lämnade störst avtryck var den keramiska kniv han plockade fram. Den fick verkligen inget estetiskt pris, den såg snarast ut som något från en dockservis. Ett plastartat vitt blad med ett ett simpelt gummihandtag, men när jag fick prova att skära lite grönsaker kändes det som en laserkniv från Stjärnornas krig.
Vi köpte med oss en hem och den blev snabbt en favorit i köket. Vi har nu också sett att de finns att köpa i Sverige. Unna er en!
Det är nästan magiskt att skära tomater, det skinn som vanligen är lite segt och bångstyrigt, bjuder inte minsta motstånd. Kniven bara rinner igenom skinnet och man kan skära hur tunt som helst.
Helgen bjöd på en Boeuf Bourguignon-variant med Clabbes trattkantareller. Vi drack sen en av septembers nyheter; Tamburlaine Shiraz. Det passade utmärkt.
Höstlitteratur: Stig Claesson "Sov du så diskar jag"
Musik: Riuchi Sakamoto/ Iggy Pop "Risky"
Jag hade aldrig hört talas om sådana tidigare men fick den förevisade för mig av husfadern i värdfamilj. Han visade stolt upp sin knivsamling med fantastiska knivar i japanskt smide, vackra och rakbladsvassa men den som lämnade störst avtryck var den keramiska kniv han plockade fram. Den fick verkligen inget estetiskt pris, den såg snarast ut som något från en dockservis. Ett plastartat vitt blad med ett ett simpelt gummihandtag, men när jag fick prova att skära lite grönsaker kändes det som en laserkniv från Stjärnornas krig.
Vi köpte med oss en hem och den blev snabbt en favorit i köket. Vi har nu också sett att de finns att köpa i Sverige. Unna er en!
Det är nästan magiskt att skära tomater, det skinn som vanligen är lite segt och bångstyrigt, bjuder inte minsta motstånd. Kniven bara rinner igenom skinnet och man kan skära hur tunt som helst.
Helgen bjöd på en Boeuf Bourguignon-variant med Clabbes trattkantareller. Vi drack sen en av septembers nyheter; Tamburlaine Shiraz. Det passade utmärkt.
Höstlitteratur: Stig Claesson "Sov du så diskar jag"
Musik: Riuchi Sakamoto/ Iggy Pop "Risky"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)