Long time no ...write

Det har varit några omtumlande dagar
Husköp, lite spontant
Husförsäljning, klart idag. A bumpy road but it turned out OK
(Lill-)Anton bestämde sig hastigt och lustigt för att åka till Japan. Två veckor, "Allting är lugnt". Självklart, för en nittontaggare är allt lugnt, men för en något grånad (jag reagerade ordentligt i morse) gentleman är det inte helt självklart. Men va' fan Bon Voyage!
Kallt är det också och snöigt.
Ett damhandbollslag som man blir helt förälskad i. Vilken inställning ...!!!
Hämtade 40 flyttkartonger idag och tänker på "... Du kan ingentingting ta med dig dit du går..."

Litteratur: Adams "Liftarens guide till galaxen"
Musik: ELO "Strange Magic"
Dryck: Goda affärer ursäktar goda drycker; Ayala Zero Dosage

Prop Dylan

Prop Dylan

Här har vi chansen att vara med på ett riktigt äventyr.

Prop Dylan har fått chansen att spela in med en av de största HipHop-producenterna.

Han bloggar exklusivt för Falun-Borlänge-regionen.

Häng med!

Busy Days

Att köpa hus är ju en sak
Att sälja hus är en annan. Det krävs en del insatser för att komma till skott.
Jag har i alla fallhaft tid att upptäcka en bok jag kunde skrivit eller snarare ett uppslag till bok jag kunde använt
Missförstå mig rätt; Det är en bra bok att sträckläsa från pärm till pärm eller kanske snarare att läsa band för band. Det är bara det att det är en ganska tragisk kärlekshistoria och att jag inte är helt bekant med många av de referenser som nämns vilket besvärar mitt ego något.
Rob Sheffield: "Kärlek är ett blandband: livet låt för låt"
Författaren beskriver skeenden i livet med hjälp av blandband han skapat eller fått.
En lysande idé. Det är en kulturhistorisk gärning att lyfta fram blandbandens betydelse för samhällsutvecklingen. Det kan vara svårt att förstå i denna tid av Spotify-listor och extrema one-hit wonders.
Men hur många med mig känner fortfarande något varmt i hjärtat när klockan slår tre på lördag eftermiddag; Dags för Tio i Topp med ett alldeles nytt fräscht band i kassettbandspelaren. Med fingret på pauseknappen svors långa eder över den dåliga vanan att prata sönder låtarnas inledning och slut. Numrerade kassetter i bokhyllan med nogsamt antecknade låttitlar och artister. Jag kan fortfarande få konstiga associationer när jag hör vissa låtar från den tiden bara pga ordningsföljden på banden:
Chicory Tip "IOU"
Cher "Dark Lady"
Terry Jacks "Seasons in the sun"
Abba "Waterloo"
Tio i Topp 1974. Say no more

Min bok om blandband skulle nog snarare handla om en yngling sökandes sin identitet ur ett lite vidare perspektiv än bara en kärlekshistoria. Men jag rekommenderar boken varmt.

Litteratur: I detta sammanhang kan man inte gå förbi Lennart Wretlinds radioserie " Livet är en fest" och boken med samma namn. Läs, njut och bli upplyst
Musik: Det finns ju faktiskt en uppsjö av färdiga blandband men med en timing som nästan blir lite övertydlig  gavs en serie skivor ut alldeles i samband med radioserien "Den bästa svenska musiken volym #1-6". Rekommenderas varmt

Life (2)

Keith Richards biografin är nu avklarad. Trots att den var ganska omfattande var det inte så mycket nytt som kom fram. De sista tjugo åren är ganska styvmoderligt behandlade.
Man kan konstatera att besvikelsen över Mick Jaggers svek med solokarriär på 80-talet och hans accepterande av the knightship sitter djupt i själen.
Keith kommenterar fallet från det som inte var en palm och sniffandet av sin fars aska i förbifarten.
Man känner igen språket och vitterheten från intervjuerna även om det friserats ordentligt. En njutning att läsa.
Allting genomsyras av en total och kompromisslös hängivenhet för musiken.

Litteratur: Hopkins & Sugerman "No one here gets out alive". Biografi om Jim Morrison
Musik: Keith Richards "The Nearness of You". En Hoagy Carlmichael-låt som han spelade på sitt eget bröllop med Patti Hansen och på sin dotter Angelas bröllop. En gripande scen i boken är när Keith faktiskt blir uppringd av Hoagy C som hört en inspelning av låten. Keith är rädd för att få en utskällning men istället får han höra att den version han gjort lät precis som sången lät i kompositörens huvud när han första gången spelade den. Ett halvår senare var Hoagy Carlmichael död.

Samlade upplevelser

Vad har hänt
Förra helgen: Dinner Safari! Vilket fantastiskt evenemang. 135 par (tror jag det var) åkte runt i Falun och käkade förrätt, huvudrätt och dessert hos varandra innan allt avslutades på Gruvan för en stor fest.
Otrolig logistik. Som vanligt var besöken hos främmande familjer mer intressanta än efterfesten. Det beror nog inte bara på mina två vänsterben. Det behövs nog ett riktigt band. Jag skall rekommendera Svea Popp till nästa år. Trevligt umgänge och god mat. Trött söndag. Stort tack till arrangörerna.
Tisdag; Husköp. Vi har hållt på och fnulat runt ett tag. Av någon anledning hade vi missat ett panghus i närförort. Jag och Matilda gick på visning i fredags. Vi vart kära. I tisdags vann vi budgivningen. Majsan och Anton har inte ens varit in i huset än. Så kan det gå
Fredags: Gammal skolfux som jag är måste jag ändå tillstå att det finns bra och mindre bra sätt att utbilda sig på. I fredags samlades intresseföreningen för god vinutveckling i Falun. Italienska viner stod på tapeten. Vi var alla överens om att identifikation av druvor är ett besvärligt kapitel. Stämningen blev dock hög. Alla pratade och ingen lyssnade. Lite av en italiensk middagsbordskonversation...
Förhoppningvis var alla mätta och belåtna.
Söndag: Handbollsturnering för Matilda. Resultaten gick emot laget, spelet fungerade inte klockrent men jag kan inte annat än beundra tjejerna, det är ett riktigt tufft spel. Och jag är riktigt stolt över min dotter!
När jag öppnade posten ikväll så hade de första mixningarna av våra nya demolåtar blivit klara. Det låter riktigt bra. Ny prylar gör att en straight inspelning från ett rep låter precis så bra som vi upplever den. Kalas grabbar. Nu får vi sälja in oss så vi får lite fart på turnerandet också.

Litteratur: Keith Richards "Life"
Musik: Rolling Stones "Brown Sugar" Alltid...

Konsten att shoppa

Första snön har kommit och som vanligt funderar jag på att emigrera till varmare länder.
Kallt överallt. Fryser konstant.
Men istället så köper vi ett hus. Här. I Vinter-Sverige. Nästan på impuls.
Hur tänker man då?

Litteratur: Ernest Hemingway "Att ha och inte ha"
Musik: Paul Simon "Still crazy after all these years"

Surrealism i vardagen

I eftermiddags hade jag tid för däckbyte.
På väg in i den första rondellen (det finns en del) på väg till verksta'n gick det ganska hackigt. Trafikrytmen var inte optimal. Skivan hackade kan man säga. Men när det till slut var läge för mig att åka in i rondellen blev jag stående...
En metallicgrön Saab kom åkandes åt fel håll. Jag tror alla blev lika förvånade som jag; trots att det var dubbla köer in i rondellen från alla håll så stannade trafiken bara av. Inte en blinkning, inte ett tut, tiden stod stilla. Saaben stod stilla ett bra tag innan den sakta vek in på en avfart, i rätt riktning... Hur tänker man då?
Fem minuter senare när jag precis kommit upp på motorvägen och närmade mig 110-skylten, fortfarande gick trafiken i dubbla led och lite knackigt i regnvädret, blev det plötsligt oroligt framför mig. Helt plötsligt kastade sig bilarna ut i vänsterfilen och orsakade tvärbromsningar i kön. Helt plötsligt förstod jag varför. Tre bilar framför mig stod en skåpbil stilla mitt i högerfilen. Inga varningsblinkers, ingen varningstriangel. trafiken var tät men jag såg inga tecken på skador men en bil stod parkerad i vägrenen framför skåpbilen. Så hjälp verkade vara på plats.
Men hur tänker man då?

Litteratur: Kennedy O´Toole "Dumskallarnas sammansvärjning"
Musik: Talking Heads "Psycho Killer"

Zorn

För er som missade Zornutställningen i Mora i somras kan jag varmt rekommendera ett besök på Valdemarsudde där den nu landat.
Universalgeni; olja, akvarell, etsning, snideri... Man kan inte låta bli att imponeras. Kompositionerna känns ibland helt nutida i sin färgpalett.
Gå och se!
Läs recension: http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/zornutstallning-oppnar-i-stockholm-1.1194169 Läs gärna de tillhörande kommentarerna också!

Litteratur: Axel Munthe "Boken om San Michele" ett samtida tidsdokument.
Musik: Det skulle väl vara någon dalpolska idag men det är jag lite dåligt inläst på så jag väljer en artist som målar i sina egna färger och går sin egen väg Neil Young: "Like a Hurricane"

Catching up

Helgen har varit lugn. Jag har plöjt igenom lite av all den läsning jag samlat på mig. Jag hittade en riktigt upplyftande!? brevväxling mellan Göran Greider och Lars Gustafsson inför valet. De står ju ganska långt ifrån varandra politiskt men verkar ändå ha någon slags relation till varandra. Oavsett deras politiska polemik så luftas ändå två funderande och analyserande intellekt. Det är fascinerande att en dagstidning (DN) kan släppa till så mycket utrymme för en så här yvig diskussion. Lite pretentiöst, mycket tuppfäktning men hela tiden reflekterande och ändå med sinsemellan stor respekt. Det är intressant hur elegant man kan slänga ur sig ganska grava provokationer och direkt riposteras med lika slicka mothugg. Man skymtar irritationen bakom formuleringarna men kombattanterna förfaller aldrig till rallarsvingar. En konst som verkar glömd i andra sammanhang, eller det kanske är så att tiden inte ges för att utveckla resonemang på detta sätt i den allmänna debatten

Läs http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/tva-poeter-pa-vag-mot-valdagen-1.1173406

Litteratur: Lars Gustafsson "Windy berättar"
Musik: Imperiet "Blå himlen Blues"

Life

Keith Richards har släppt sin självbiografi. Hypen är stor. Facebookgruppen pumpar ut notiser och propåer. Rolling Stone avsätter 12 sidor i sitt senaste nummer, mest utdrag ur boken men ändå. Jag väntar på mitt ex på engelska, för det är trots allt så att bakom denna sluddrande skugga av en man döljer sig en en verbal ekvilibrist ( en engelsman igen...) med mycket humor och hjärta och jag hoppas att inte spökskrivaren polerat för mycket i språket. Jag hoppas också att biografin kan visa mer av mannen bakom myten.
Jag dras med. Mannen, myten, legenden... The most elegantelly wasted human in the world. Jag väntar på leverans...

Litteratur: Colin MacInnes "Absolute Beginners"
Musik: The X-pensive winos "Struggle"
Dricka: Rebel's Yell

Boomtown & Peace and Love

Lördag kväll var jag inbjuden till en kväll av underhållning och mingel på Peace & Love Café i Borlänge. Som värdar stod Boomtown och Peace & Love.
Fyra akter med anknytning till värdarna uppträde. Louise Lemón, Good Looking Trash, Pocket Metropolis och Hanna Turi.
Det känns så befriande att se hur artister i början av sin utveckling med fullständig ackuratess intar scenen och bara kör. Ingen tvekan bara pang på.
Det är en urkraft som ligger och gror. Den förvaltas och utvecklas väl av Boomtown och Peace & Love. Det är värdefullt för hela vår bygd och förtjänar allt vårt stöd. En positiv pang i planeten behöver vi alla.

Litteratur: Det blir en film idag; The Commitments
Musik: Ebba Grön "Det måste vara radion"

Prince

Say no more!

Förbryllande beteende

Idag på lunchen. I en tämligen stor stad någonstans i Sverige. På väg till en lunchrestaurang (till ett lunchmöte som blev riktigt intressant och väckte många idéer) blev vi stående i väntan på "Gubben Grön". Av någon anledning stod trafiken stilla. Det visade sig att att en dam i medelåldern (dvs säga ungefär i min ålder) går och leder sin cykel mitt i körbanan genom korsningen. Bakom henne var en kö på 8-9 bilar - Hur tänker man då?
Det märkliga var att ingen tutade...
I helgen var jag och sprang i affärer. På en del håll finns det rulltrappor. Just denna helg, just den tid jag var ute var det ganska mycket folk i farten. Desto märkligare då när jag står i en rulltrappa märker att en oro sprider sig framför mig. Det visar sig att två personer precis när de klivit av rulltrappan stannar och börjar prata med varandra. Helt omedvetna om att det rullar fram 20 meter med människor precis i deras riktning och som behöver komma fram - Hur tänker man då?
Det låter kanske lite grinigt men lite vanlig omtanke tror jag skulle underlätta livet för många av oss...

Litteratur: Ernest Hemingway "Den gamle och havet"
Musik: Otis Redding "Try a Little Tenderness"

Engelsmän

Den här helgen har jag sett intervjuer med Robert Plant och Elton John. Och jag kan inte annat än förundras över hur vältaliga, trevliga och personliga de var. Två superstjärnor med med sina egna spöken att släpa på men fullständigt charmerande. Plant som hela tiden lyckas förnya sig men som ändå hela tiden måste hantera myten om Led Zeppelin. Vilka stickrepliker han än fick så bjöd han på en underhållande historia med en både allvarlig och komisk twist. Fullständigt prestigelös. Skavlan skall också ha en eloge för att han (eller programproducenten) lät historierna utvecklas i sin egen riktning.
Elton John var gäst hos Costello och som vanligt kan man anmärka på Costellos intervjuteknik och i viss mån de insmickrande kommentarerna och omdömena om gamla hjältar men också här var berättandet fullständigt självklart.
Vad är det som gör just engelsmän så oemotståndliga i dessa sammanhang? Varför är engelska TV-serier så mycket mer intressanta och gripande än amerikanska? Är det Shakespeare som fostrat en hel nation till språkliga ekvilibrister?
Förresten vad hände med den franska filmvågen, är det bara jag som tappat spåret ...?
Däremot så börjar jag bli ordentligt irriterad på alla dessa skjutjärnsjournalist-wannabees som nu också börjar ta över i radion. En intervju blir inte bättre för att man ställer samma fråga flera gånger i ett allt aggressivare tonläge. Att en person inte svarar kan vara ett precis lika bra svar som någonting annat. Journalister har ett jobb att sköta men det finns ingen anledning att inte visa respekt mot sina medmänniskor. Ett lysande exempel är ju min gamla hjälte Parkinson som alltid (nästan) lyckas få sina gäster att öppna sig mer än man är van vid.
De amerikanska talkshow-värdarna har jag dock aldrig lärt mig förstå. Där är det show som gäller och inte så mycket mer.

Litteratur: Guy de Maupassant Välj vilken novell som helst. Här har vi en som kan berätta historier.
Musik: Tom Waits "Tango 'till they're sore" En annan historieberättare

Fotboll -en sport för mig?

Ett dygn efter debaclet i Amsterdam. Pulsen har lagt sig. Det är ändå konstigt vilket engagemang detta spel  kan väcka. Och dessutom framför TVn. Jag har större förståelse för den masspsykos jag kan uppleva i en fullsatt ishockeylada eller, för all del, på en fullsatt fotbollsarena. Men framför TVn?
Trots min reaktion har jag ingen förståelse för de som kanaliserar sin frustration genom att bära hand på sina medmänniskor. Dit är steget långt och mycket oförståeligt.
Kvällens litteraturtips ger ändå en viss insyn i en sportdåres sinne. Och vad skiljer egentligen en fotbollsfanatiker från en hårdrockare, från en golfare, från en...? Förutom uttryckssättet?

Litteratur: Nick Hornsby "Fever Pitch"'
Musik: Nick Lowe "What's so funny with peace, love and understanding"

Formula, va f-n är det

Har reklambranschen fått ett kollektivt hjärnsläpp eller är det bara jag som gått in i den griniga gubbåldern
"Språkets förflackning" och så vidare.
Alla dessa krämer och hårprodukter som bygger på "...en helt ny formula...."
För säkerhets skull kollade jag upp det i SAOL, det är faktiskt så att det inte finns något svenskt ord "formula". Vi kan diskutera låneord och annat men det här tyder mer på fördumning. Det är klart "... en ny kemisk formel..." säljer kanske inte lika bra men ibland vaknar språkpolisen i mig.

Litteratur: William S. Burroughs "Tjacket"
Musik: Pink Floyd "Ummagumma"

Skavlan -en hjälte i förfall?

Efter en trevlig kväll; Afterwork hos en granne på en fredagkväll, vilken lyckad idé.
Skavlan, nordens svar på Parkinson, lyckas än en gång att samla en fullständigt osannolik mix av människor med en helt egen historia. Knausgård, vem har hört talas om honom?
Men jag måste tyvärr säga att utfallet blir en besvikelse.
Det finns många åsikter om talkshows, Letterman, O´Brien och andra mer suspekta avarter ( behöver jag nämna Oprah...). För att inte tala om Dr Phil och andra Messerschmitts. I deras efterfölje lyteskomik såsom Lyxfällan och  "Oj vi har så dåligt så vi måste vika ut oss i televisionen för att få lite status i den lokala Ica-butiken".
Min idol i dessa sammanhang har ändå varit Parkinson. Engelsmän i gemen har en fantastisk förmåga att dels förmedla både besvärliga och komplicerade historier  på ett fullt naturligt och avslappat sätt, dels spela Familjen Ashton och få det att verka helt naturligt.
Parkinson har lyckats att få fram fullständigt unika historier i direktsändning från personer som George Michael, George Best, Stephen Fry, Michael Palin, Madonna mfl. Han har lyckats skapa en stämning i studion där de kunnat öppna sig fullständigt utan att det verkat det minsta spekulativt.
En gång så vart det platt fall; Meg Ryan. Jag vet inte vad som blev fel. Parkinsons egen biografi ger inget riktigt svar, men det var en fullständig katastrof. Min egen teori bygger på det faktum att det programmet gjordes precis efter en av världshistoriens mest missriktade och misslyckade plastikoperationer. Ms Ryans självkänsla måste ha varit på topp efter den läppoperation som förstörde ett av efterkrigstidens mest sensuella leenden till en avart av kvinnoideal.
Tillbaka till Skavlan; jag upptäckte Skavlan rätt sent. Men vad jag förstår så pendlar hans program mellan Sverige och Norge. Denna säsong går i Sverige ( åtminstone sa han: "Välkommen till Stockholm"). Senast showen gick i Stockholm så upptäckte jag hans storhet. Med ett Parkinsonskt förhållningssätt lyckades han få gästerna att prata om saker som var långt ifrån bekväma och samtidigt bli helt acceptabla och naturliga. När programmet flyttade till Oslo så reflekterade jag över en viss ängslan och tillrättalagdhet men trodde att det berodde på ett visst mått av Jantelag. Skavlan, redan ett namn i Norge, måste förhålla sig till den bild hemlandets publik målat upp. Formen verkade styra innehållet på ett sätt som gjorde att personligheterna försvann.
Dessvärre ger kvällens program samma intryck. Programmet som innehöll bekännelselitteratur, krigserfarenhet, svensk komik och svenskt tungsinne var intressant men lyfte aldrig. De frågor som tidigare ställt saker på sin spets ställdes aldrig. Dynamiken mellan gästerna som dallrade i luften släpptes aldrig fram. Har Skavlan blivit ett offer för sin form? Ikväll kändes det som att gästerna var beredda att berätta men historierna inte släpptes lösa.
Missförstå mej inte; jag anser fortfarande att Skavlan är oöverträffad och unik i dagens  talkshowutbud, men lite nerv har gått förlorad.
Letterman-wannabees göre sig icke besvär...

Litteratur: Michael Palin "Hemingway´s chair"
Musik: Bob Dylan "Desire"

Skavlan -en hjälte i förfall?

Efter en trevlig kväll; afterwork hos en granne på en fredagkväll, vilken lyckad idé.
Skavlan, nordens svar på Parkinson, lyckas än en gång att samla en fullständigt osannolik mix av människor med en helt egen historia. Knausgård, vem har hört talas om honom?
Men jag måste tyvärr säga att utfallet blir en besvikelse.
Det finns många åsikter om talkshows, Letterman, O´Brien och andra mer suspekta avarter ( behöver jag nämna Oprah...). För att inte tala om Dr Phil och andra Messerschmitts. I deras efterfölje lyteskomik såsom Lyxfällan och  "Oj vi har så dåligt så vi måste vika ut oss i televisionen för att få lite status i den lokala Ica-butiken".
Min idol i dessa sammanhang har ändå varit Parkinson. Engelsmän i gemen har en fantastisk förmåga att dels förmedla både besvärliga och komplicerade historier  på ett fullt naturligt och avslappat sätt, dels spela Familjen Ashton och få det att verka helt naturligt.
Parkinson har lyckats att få fram fullständigt unika historier i direktsändning från personer som George Michael, George Best, Stephen Fry, Michael Palin, Madonna mfl. Han har lyckats skapa en stämning i studion där de kunnat öppna sig fullständigt utan att det verkat det minsta spekulativt.
En gång så vart det platt fall; Meg Ryan. Jag vet inte vad som blev fel. Parkinsons egen biografi ger inget riktigt svar, men det var en fullständig katastrof. Min egen teori bygger på det faktum att det programmet gjordes precis efter en av världshistoriens mest missriktade och misslyckade plastikoperationer. Ms Ryans självkänsla måste ha varit på topp efter den läppoperation som förstörde ett av efterkrigstidens mest sensuella leenden till en avart av kvinnoideal.
Tillbaka till Skavlan; jag upptäckte Skavlan rätt sent. Men vad jag förstår så pendlar hans program mellan Sverige och Norge. Denna säsong går i Sverige ( åtminstone sa han: "Välkommen till Stockholm"). Senast showen gick i Stockholm så upptäckte jag hans storhet. Med ett Parkinsonskt förhållningssätt lyckades han få gästerna att prata om saker som var långt ifrån bekväma och samtidigt bli helt acceptabla och naturliga. När programmet flyttade till Oslo så reflekterade jag över en viss ängslan och tillrättalagdhet men trodde att det berodde på ett visst mått av Jantelag. Skavlan, redan ett namn i Norge, måste förhålla sig till den bild hemlandets publik målat upp. Formen verkade styra innehållet på ett sätt som gjorde att personligheterna försvann.
Dessvärre ger kvällens program samma intryck. Programmet som innehöll bekännelselitteratur, krigserfarenhet, svensk komik och svenskt tungsinne var intressant men lyfte aldrig. De frågor som tidigare ställt saker på sin spets ställdes aldrig. Dynamiken mellan gästerna som dallrade i luften släpptes aldrig fram. Har Skavlan blivit ett offer för sin form? Ikväll kändes det som att gästerna var beredda att berätta men historierna inte släpptes lösa.
Missförstå mej inte; jag anser fortfarande att Skavlan är oöverträffad och unik i dagens  talkshowutbud, men lite nerv har gått förlorad.
Letterman-wannabees göre sig icke besvär...

Litteratur: Michael Palin "Hemingway´s chair"
Musik: Bob Dylan "Desire"

Robyn - is here... already then

Jag har åkt bil idag och i min strävan att lufta min skivsamling tog jag med mig Robyns tre första album.
Jag såg henne ta över hela Peace & Love i somras. Den största scenen bara smälte ihop och blev ett enda party i vardagsrummet. Magi!
Det som är ännu mer fantastiskt är att hon redan på första skivan har ett helt eget uttryck, fullständigt kontrollerar sång och känslor och bara levererar. Var hon 16 år eller något...
En del synth-ljud har väl inte riktigt klarat tidens tand men ger i det här sammanhanget bara en mer tydlig tidsmarkering. Det är rösten och uttrycket som är allt.

Litteratur: Jag kommer faktiskt inte på någon lämplig. Finns det någon bok som bara utstrålar lust, glädje och solsken? Den kanske borde skrivas.
Skall man ta till vara det stråk av vemod som ändå finns så kanske "En vandring i solen", "Fiesta"  och  "Det stora kalaset kan passa.
Musik: Robyn "Show me love"

Konsten att skära en tomat

En innovation vi fick med oss från vår Japanresa var - den keramiska kniven.
Jag hade aldrig hört talas om sådana tidigare men fick den förevisade för mig av husfadern i värdfamilj. Han visade stolt upp sin knivsamling med fantastiska knivar i japanskt smide, vackra och rakbladsvassa men den som lämnade störst avtryck var den keramiska kniv han plockade fram. Den fick verkligen inget estetiskt pris, den såg snarast ut som något från en dockservis. Ett plastartat vitt blad med ett ett simpelt gummihandtag, men när jag fick prova att skära lite grönsaker kändes det som en laserkniv från Stjärnornas krig.
Vi köpte med oss en hem och den blev snabbt en favorit i köket. Vi har nu också sett att de finns att köpa i Sverige. Unna er en!
Det är nästan magiskt att skära tomater, det skinn som vanligen är lite segt och bångstyrigt, bjuder inte minsta motstånd. Kniven bara rinner igenom skinnet och man kan skära hur tunt som helst.

Helgen bjöd på en Boeuf Bourguignon-variant med Clabbes trattkantareller. Vi drack sen en av septembers nyheter; Tamburlaine Shiraz. Det passade utmärkt.

Höstlitteratur:  Stig Claesson "Sov du så diskar jag"
Musik: Riuchi Sakamoto/ Iggy Pop "Risky"

Pompös men lycklig(?)

Såg den här på en ny favoritblogg:
Feargal Sharkey
Pompöst 80-tal men vilket driv.

Jag blev tipsad någonstans om den här bloggen Popgeni
Ett kamratgäng som verkar ta ett gemensamt ansvar för att sprida god musikkultur.
Frekvent uppdaterad vilket alltid är roligt
Jag har också spelat Popgeni...

Litteratur: 1000 albums you've must have heard....
Musik: Rolling Stone magazine: The 1000 best songs

Elvis Costello - igen

Efter den årliga grabbhelgen med vin, arbete och sång så hade jag ju faktiskt nå't TV-program att ta igen.
Elvis Costello med gäster från fredagen. Han presenterade en lysande ide: Han bytte ut sina egna bandmedlemmar mot riktiga storfräsare, en efter en. Det blev inte riktigt så men idén var bra. Som vanligt lite kryckiga intervjuer men att se Nick Lowe, Richard Thompson Allen Toussaint och Levon Helm spela tillsammans...wow!

Mycket finns att säga om grabbhelgen men vi kan konstatera att Meerlust Rubicon blev favoritvinet. Domingos Reserva Touriga Nacional smakade heller inte så illa. I badbaljan blev det lokala Oppigårds öl den stora favoriten.
Tänk er den osannolika känslan av att känna det frostnupna gräset knastra under fötterna när ni lämnar tunnan,  nästan i gryningen, efter en låååång natts färd mot dag.

Litteratur: Dashiell Hammet "Den gäckande skuggan"
Musik: Slade "Mama we're all crazy now"

Juliet, Naked

Är det en generationsfråga?
Är det en fråga om kön?
Är det en fråga om graden av insnöande?

Få författare kan få mig så engagerad som Nick Hornby. Förutom fotbollstemat så är identifikationen enkel.
Nick Hornbys senaste bok som nyss släppts på svenska (Tack Halvars Huvudsaker) handlar som vanligt om en vanlig människa med ett nästan besatt intresse av musik eller snarare en musiker. Utan att avslöja allt för mycket så kan jag väl säga att perspektivet förskjuts ganska snabbt och historien får en tidig twist som gör läsningen så mycket mer intressant.
I jämförelse med Hi Fidelity där självrannsakan också var ett bärande tema mitt ibland alla musikreferenser så har det här uppstått en medelålders pragmatism som kanske inte känns uppfriskande utan mer självklar och naturlig

Litteratur: Nick Hornby "Hi Fidelity" som jämförelse
Musik: Jackson Browne "The Load-out"

Dysfunktionalitet

Så är han då äntligen här igen, min favorit dysfunktionalist (!?)
House har börjat igen.
Jobbigt avsnitt, men jag tyckte att något ändå fattades. Jag kanske har överdoserat tidigare. Men det riktiga stinget och personkemin mellan rollfigurerna fungerade inte riktigt. Eller det kanske är så att man inte kan skruva till historierna så mycket mer...
Arrogans och självförakt har i alla fall fått ett ansikte, och det är långt ifrån det vi såg i "Jeeves & Wooster" eller vad den serien nu hette...

Litteratur: PG Woodhouse
Musik Keith Jarrett "Köln Concert"

Elvis Costello - med gäster

Jag har nu lyckats se tre avsnitt av Costellos Talk/music-show, de två avsnitten med Springsteen och ett med Ron Sexsmith, Sheryl Crow, Neko Case och Jesse Winchester. Jag lyckades missa hela den förra serien.
Jag är lite ambivalent; Costello som värd är i långa stycken en katastrof. Inte nog med att envisas med fula hattar och en vedervärdig mustasch (En del skaffar motorcykel...), hans kostymer ser alltid lite felsydda ut och han ser hemskt obekväm ut. Hans intervjuteknik går ut på att han berättar långa haranger så att gästerna i princip bara kan svara ja.... eller nej. Men ibland så klickar det ordentligt. Jesse Winchester, som jag aldrig hört talas om, sjöng så vackert att Neko Case satt och grät. Sheryl Crows stämsång på en annan låt, där en rad var "...You favour a girl I once knew...." Magic!
Springsteen var i långa stycken lite spänd men ibland glimtade hans anekdoter till. Men när han spelade, vilken glädje och energi.
Det är nog det jag uppskattar mest; Musikanter eller Spelmän som i en sparsmakad miljö verkligen visar upp musikalitet och showmanship i sin allra ädlaste form. Inga bomber, ingen ljusshow, bara ett otroligt driv och ös. Magic!
Jag vet inte om det var det här Per Sinding-Larsen och Peter Siepen försökte skapa för något år sedan men misslyckades så kapitalt med. Jag drar mig istället till minnes ett program där man förde samman en svensk och en dansk musiker, där de fick göra en varsin låt och en tillsammans. Det kunde vara helt olika typer av artister men ibland så klickade det. Jag minns speciellt Eric Gadd...
Varför dog den idén?
Ett annat musikprogram som är helt outsstanding är Later with Jools; en rund studio, 5-6 band, från okända till jättekända. Alltid något trubaduraktigt, alltid något etno, alltid fantastiskt bra. Jools gör korta och intetsägande intervjuer men lyckas ändå skapa en fantastiskt gemytlig stämning. Det har tidigare gått söndagkvällar kl 2300 på Kanal 9. Nu har jag sett det flimra förbi på någon nattid, jag vet inte om det är repriser eller nya program. Värt att kolla upp.

Litteratur: Mojo (musikporno för medelålders män)
Musik: Bruce Springsteen "Boom Boom Boom Boom"

Exile on Main Street - på svenska

Man må spekulera i vilket rockalbum som är "världens bästa". ett som ofta nämns i det sammanhanget är ju Exile on Main Street av Rolling Stones. Ett album som mitt i all mytbildning faktiskt inte är speciellt representativt för bandet. Endast två mindre hits, Tumbling Dice och Happy. "Svampig" mix, trots att nyutgåvan i år lyfter fram en del detaljer som man knappt hört förut. Inflytandet från Gram Parsons är tydligt. På tidigare skivor hade man flirtat lite med country-musiken (Country Honk mfl) men här är nästan en tredjedel av låtarna tydligt country-influerade. Intressant är väl att Exile fick en riktig revival under 40 licks turnén. Globen-konserten bjöd på ett förvånansvärt stort antal låtar från just den dubbeln.
Jag skall villigt erkänna att jag inte fattade någonting när jag hörde skivan första gången...
En riktig happening var att höra Mick Taylor framföra bla Ventilator Blues och Hip Shake i Falun (2005?). Ett otroligt driv och engagemang. Man förstår att just han betydde mycket för bandet under den perioden.
Som vanligt en lång utvikning...
Vilka har då gjort Exile on Main Street på svenska?
Utan konkurrens utnämner jag Wilmer X med Mambo Feber. Samma osannolika blandning av stilar, country- och rockabillyinfluenserna är tydliga men går aldrig över gränsen till att bara bli manér. Samma helt osannolika driv och engagemang.
Ge skivan en chans, Mambo har aldrig varit så sensuellt (för oss som inte dansar).

Litteratur: Oscar Hijuelos "Mambo Kings play songs of love"
Musik: Buena Vista Social Club

... två mindre hits? Lyssna på svänget i Tumbling Dice...!

Blogghjälte

Dagens tips är en blogg extra ordinaire:
Halvars huvudsaker har öppnat igen efter att ha legat nere under sommaren.
Det är väl en generationsfråga men vi verkar ha många sammanfallande intressen och hjältar.
Jag delar inte riktigt intresset för hundar men vi verkar i övrigt vara uppvuxna på samma hopkok av kultur och havregrynsgröt.
En anekdot som kanske kan roa; Per Bjurman, som verkar vara en bekant till bloggaren, har inte bara pussat Håkan Hellström i direktsändning. Han har också, efter bara 20 minuter av stiff kritikerapproach, dansat lyckligt med ett fånigt leende på läpparna, offentligt på Cirkus i Stockholm, ungefär i höjd med den 7.e låten, Heartbreaker, på Rolling Stones konsert den 22 juli 2003.
En mer personlig anekdot; Jag pinkade ikapp med Per Gessle innan konserten, Jag hade inte mage och jämföra utan höll mig ganska neutral...
Litteratur: Thomas Halvarsson "Där Ol' Man River gör en krök". Bara 59 kr på AdLibris
Musik: Rolling Stones "Exile On Main Street". Förstås!

Halvars Huvudsaker

Radiotips igen -men på webben

Historia kan vara roligt
Allra roligast blir det när någon berättar som har varit med
Berättas det dessutom om sådant man redan är intresserad av och kryddar det med god underhållning...
...då blir jag ungefär 12 år igen, som när jag längtade till Pop 74 (75, 76..) med Kjell Alinge. Gick det på torsdagkvällar kl 2000, jag kommer inte riktigt ihåg. Programmet döptes sedan om till Asfalttelegrafen och var allt vad Tio i Topp, sedemera Discorama och Poporama,  inte var. Nämligen ett helt egensinnigt musikprogram där Kjell Alinge spelade precis den musik han gillade bäst och där han fabulerade ihop de mest fantastiska historier som beskrev just hans känslor för den musik han spelade. Har någon hört talas om Stackridge? Eller det ungerska(!?) bandet Omega. Den lokala skivbutiken i Leksand tog faktiskt hem en skiva med dem.
Jag tror Kjell Alinge var en av Supertramps första svenska fans. Och det är inte säkert att det berodde på musiken utan mer på omslaget till "Crisis, what Crisis?" Så målande beskrev han omslaget med mannen som sitter i en fällstol och solbadar på en soptipp att jag kände igen mig precis när jag såg skivan första gången.

En liten utvikning, det jag egentligen ville tipsa om är Ronnie Woods  fantastiska radioshow. 23 program ligger nu ute på nedanstående site. Man kan säga vad man vill om Ronnies leverne men ingen kan ta ifrån honom hans musikaliska anpassningsförmåga och, tydligen, stora sociala talanger. Utan Ronnies medling hade väl inte Rolling Stones överlevt det turbulenta 80-talet.
I radioprogrammet kryddar han klassiska låtar med anekdoter om artister, spelningar och låtar. Det fantastiska är att han spelat med nästan de alla och hela tiden lyckats att tillföra något utan att förändra helheten. Jämför Slash, ett Slash-solo är ofta fantastiskt men alltid ett Slash-solo. Ett Ron Wood-solo är också alltid ett Ron Wood-solo men alltid helt självklart i sitt sammanhang.
23 program, klassisk rockmusik, bra historier... Det blir nästan Rock around the Clock

Kjell Alinge, vart tog du vägen?

Och vart tog motsvarigheten i TV, Nattsudd, vägen...? Lite smalare men ändå?

Musik: Faces "Stay with me"
Litteratur: Ron Wood "Ronnie"

Ronnie Wood Radio

En annorlunda verklighet

Jag håller just nu på att läsa om Sjöwall & Wahlöös "Romanen om ett brott". 10 böcker som mitt i kriminalhistorierna beskriver ett Sverige som känns väldigt långt borta men ändå inom minnenas ram. Här beskriver man lägenheter på Södermalm som bara har ett rum, inget kök eller badrum. Telefonkiosker spelar en viktig roll för att hålla kontakten. Skrivmaskiner! Delar av Söder, det Söder som var spelplan för min ungdom, är fortfarande obebyggt.
Det är personbeskrivningar, miljöbeskrivningar och  berättelser som ligger långt från den bild som förmedlas i de nya Beck-filmerna. Det känns betydligt mer oskyldigt än det som skildras i de nya alstren. Frågan är vad som beskriver verkligheten bäst.
Litteratur: Förutom hela serien av Sjöwall & Wahlöö som beskriver 60-/70-tal, Per -Anders Fogelström och Mina Drömmars stad-sviten som beskriver de 100 åren tidigare.
Musik: Cornelis Wreeswijk "10 vackra visor och Personliga Persson"

Radiotips

För de morgonpigga rekommenderas Spanarna varmt
Lördagar kl 10 i P1 (repris från fredag kl 15)
Vad underbart att höra intelligenta människor fabulera över stora och små vardagsfenomen.
Alltid med en viss skärpa och twist men aldrig på bekostnad av någon annan.
I tider av dokusåpor och allmän självförhävelse är det som ett reningsbad att höra betraktelser och analyser av vår omvärld från dessa välformulerade medmänniskor
Litteratur: David Eberhard "I trygghetsnarkomanernas land"
Musik: Björn J:son Lindh "Brusa högre lilla å"

Spanarna på P1

Månadens vin

Vid systembolagets nyhetssläpp i september dök det upp en fullödig Italienare:
94431 Barbera d'Alba Franco Molino 125:-
Ett vin fullt av körsbär i sensommarvärme, välbalanserat och moget.
Jag kan tänka mig att bara njuta av det framför brasan annars passar det alldeles säkert lika bra till en lite kraftigare höstmiddag vid tända ljus och trevligt sällskap.
Litteratur: Ernest Hemingway "Across the river and into the trees"
Musik: Jennifer Brown "In my garden"