Pompös men lycklig(?)

Såg den här på en ny favoritblogg:
Feargal Sharkey
Pompöst 80-tal men vilket driv.

Jag blev tipsad någonstans om den här bloggen Popgeni
Ett kamratgäng som verkar ta ett gemensamt ansvar för att sprida god musikkultur.
Frekvent uppdaterad vilket alltid är roligt
Jag har också spelat Popgeni...

Litteratur: 1000 albums you've must have heard....
Musik: Rolling Stone magazine: The 1000 best songs

Elvis Costello - igen

Efter den årliga grabbhelgen med vin, arbete och sång så hade jag ju faktiskt nå't TV-program att ta igen.
Elvis Costello med gäster från fredagen. Han presenterade en lysande ide: Han bytte ut sina egna bandmedlemmar mot riktiga storfräsare, en efter en. Det blev inte riktigt så men idén var bra. Som vanligt lite kryckiga intervjuer men att se Nick Lowe, Richard Thompson Allen Toussaint och Levon Helm spela tillsammans...wow!

Mycket finns att säga om grabbhelgen men vi kan konstatera att Meerlust Rubicon blev favoritvinet. Domingos Reserva Touriga Nacional smakade heller inte så illa. I badbaljan blev det lokala Oppigårds öl den stora favoriten.
Tänk er den osannolika känslan av att känna det frostnupna gräset knastra under fötterna när ni lämnar tunnan,  nästan i gryningen, efter en låååång natts färd mot dag.

Litteratur: Dashiell Hammet "Den gäckande skuggan"
Musik: Slade "Mama we're all crazy now"

Juliet, Naked

Är det en generationsfråga?
Är det en fråga om kön?
Är det en fråga om graden av insnöande?

Få författare kan få mig så engagerad som Nick Hornby. Förutom fotbollstemat så är identifikationen enkel.
Nick Hornbys senaste bok som nyss släppts på svenska (Tack Halvars Huvudsaker) handlar som vanligt om en vanlig människa med ett nästan besatt intresse av musik eller snarare en musiker. Utan att avslöja allt för mycket så kan jag väl säga att perspektivet förskjuts ganska snabbt och historien får en tidig twist som gör läsningen så mycket mer intressant.
I jämförelse med Hi Fidelity där självrannsakan också var ett bärande tema mitt ibland alla musikreferenser så har det här uppstått en medelålders pragmatism som kanske inte känns uppfriskande utan mer självklar och naturlig

Litteratur: Nick Hornby "Hi Fidelity" som jämförelse
Musik: Jackson Browne "The Load-out"

Dysfunktionalitet

Så är han då äntligen här igen, min favorit dysfunktionalist (!?)
House har börjat igen.
Jobbigt avsnitt, men jag tyckte att något ändå fattades. Jag kanske har överdoserat tidigare. Men det riktiga stinget och personkemin mellan rollfigurerna fungerade inte riktigt. Eller det kanske är så att man inte kan skruva till historierna så mycket mer...
Arrogans och självförakt har i alla fall fått ett ansikte, och det är långt ifrån det vi såg i "Jeeves & Wooster" eller vad den serien nu hette...

Litteratur: PG Woodhouse
Musik Keith Jarrett "Köln Concert"

Elvis Costello - med gäster

Jag har nu lyckats se tre avsnitt av Costellos Talk/music-show, de två avsnitten med Springsteen och ett med Ron Sexsmith, Sheryl Crow, Neko Case och Jesse Winchester. Jag lyckades missa hela den förra serien.
Jag är lite ambivalent; Costello som värd är i långa stycken en katastrof. Inte nog med att envisas med fula hattar och en vedervärdig mustasch (En del skaffar motorcykel...), hans kostymer ser alltid lite felsydda ut och han ser hemskt obekväm ut. Hans intervjuteknik går ut på att han berättar långa haranger så att gästerna i princip bara kan svara ja.... eller nej. Men ibland så klickar det ordentligt. Jesse Winchester, som jag aldrig hört talas om, sjöng så vackert att Neko Case satt och grät. Sheryl Crows stämsång på en annan låt, där en rad var "...You favour a girl I once knew...." Magic!
Springsteen var i långa stycken lite spänd men ibland glimtade hans anekdoter till. Men när han spelade, vilken glädje och energi.
Det är nog det jag uppskattar mest; Musikanter eller Spelmän som i en sparsmakad miljö verkligen visar upp musikalitet och showmanship i sin allra ädlaste form. Inga bomber, ingen ljusshow, bara ett otroligt driv och ös. Magic!
Jag vet inte om det var det här Per Sinding-Larsen och Peter Siepen försökte skapa för något år sedan men misslyckades så kapitalt med. Jag drar mig istället till minnes ett program där man förde samman en svensk och en dansk musiker, där de fick göra en varsin låt och en tillsammans. Det kunde vara helt olika typer av artister men ibland så klickade det. Jag minns speciellt Eric Gadd...
Varför dog den idén?
Ett annat musikprogram som är helt outsstanding är Later with Jools; en rund studio, 5-6 band, från okända till jättekända. Alltid något trubaduraktigt, alltid något etno, alltid fantastiskt bra. Jools gör korta och intetsägande intervjuer men lyckas ändå skapa en fantastiskt gemytlig stämning. Det har tidigare gått söndagkvällar kl 2300 på Kanal 9. Nu har jag sett det flimra förbi på någon nattid, jag vet inte om det är repriser eller nya program. Värt att kolla upp.

Litteratur: Mojo (musikporno för medelålders män)
Musik: Bruce Springsteen "Boom Boom Boom Boom"

Exile on Main Street - på svenska

Man må spekulera i vilket rockalbum som är "världens bästa". ett som ofta nämns i det sammanhanget är ju Exile on Main Street av Rolling Stones. Ett album som mitt i all mytbildning faktiskt inte är speciellt representativt för bandet. Endast två mindre hits, Tumbling Dice och Happy. "Svampig" mix, trots att nyutgåvan i år lyfter fram en del detaljer som man knappt hört förut. Inflytandet från Gram Parsons är tydligt. På tidigare skivor hade man flirtat lite med country-musiken (Country Honk mfl) men här är nästan en tredjedel av låtarna tydligt country-influerade. Intressant är väl att Exile fick en riktig revival under 40 licks turnén. Globen-konserten bjöd på ett förvånansvärt stort antal låtar från just den dubbeln.
Jag skall villigt erkänna att jag inte fattade någonting när jag hörde skivan första gången...
En riktig happening var att höra Mick Taylor framföra bla Ventilator Blues och Hip Shake i Falun (2005?). Ett otroligt driv och engagemang. Man förstår att just han betydde mycket för bandet under den perioden.
Som vanligt en lång utvikning...
Vilka har då gjort Exile on Main Street på svenska?
Utan konkurrens utnämner jag Wilmer X med Mambo Feber. Samma osannolika blandning av stilar, country- och rockabillyinfluenserna är tydliga men går aldrig över gränsen till att bara bli manér. Samma helt osannolika driv och engagemang.
Ge skivan en chans, Mambo har aldrig varit så sensuellt (för oss som inte dansar).

Litteratur: Oscar Hijuelos "Mambo Kings play songs of love"
Musik: Buena Vista Social Club

... två mindre hits? Lyssna på svänget i Tumbling Dice...!

Blogghjälte

Dagens tips är en blogg extra ordinaire:
Halvars huvudsaker har öppnat igen efter att ha legat nere under sommaren.
Det är väl en generationsfråga men vi verkar ha många sammanfallande intressen och hjältar.
Jag delar inte riktigt intresset för hundar men vi verkar i övrigt vara uppvuxna på samma hopkok av kultur och havregrynsgröt.
En anekdot som kanske kan roa; Per Bjurman, som verkar vara en bekant till bloggaren, har inte bara pussat Håkan Hellström i direktsändning. Han har också, efter bara 20 minuter av stiff kritikerapproach, dansat lyckligt med ett fånigt leende på läpparna, offentligt på Cirkus i Stockholm, ungefär i höjd med den 7.e låten, Heartbreaker, på Rolling Stones konsert den 22 juli 2003.
En mer personlig anekdot; Jag pinkade ikapp med Per Gessle innan konserten, Jag hade inte mage och jämföra utan höll mig ganska neutral...
Litteratur: Thomas Halvarsson "Där Ol' Man River gör en krök". Bara 59 kr på AdLibris
Musik: Rolling Stones "Exile On Main Street". Förstås!

Halvars Huvudsaker

Radiotips igen -men på webben

Historia kan vara roligt
Allra roligast blir det när någon berättar som har varit med
Berättas det dessutom om sådant man redan är intresserad av och kryddar det med god underhållning...
...då blir jag ungefär 12 år igen, som när jag längtade till Pop 74 (75, 76..) med Kjell Alinge. Gick det på torsdagkvällar kl 2000, jag kommer inte riktigt ihåg. Programmet döptes sedan om till Asfalttelegrafen och var allt vad Tio i Topp, sedemera Discorama och Poporama,  inte var. Nämligen ett helt egensinnigt musikprogram där Kjell Alinge spelade precis den musik han gillade bäst och där han fabulerade ihop de mest fantastiska historier som beskrev just hans känslor för den musik han spelade. Har någon hört talas om Stackridge? Eller det ungerska(!?) bandet Omega. Den lokala skivbutiken i Leksand tog faktiskt hem en skiva med dem.
Jag tror Kjell Alinge var en av Supertramps första svenska fans. Och det är inte säkert att det berodde på musiken utan mer på omslaget till "Crisis, what Crisis?" Så målande beskrev han omslaget med mannen som sitter i en fällstol och solbadar på en soptipp att jag kände igen mig precis när jag såg skivan första gången.

En liten utvikning, det jag egentligen ville tipsa om är Ronnie Woods  fantastiska radioshow. 23 program ligger nu ute på nedanstående site. Man kan säga vad man vill om Ronnies leverne men ingen kan ta ifrån honom hans musikaliska anpassningsförmåga och, tydligen, stora sociala talanger. Utan Ronnies medling hade väl inte Rolling Stones överlevt det turbulenta 80-talet.
I radioprogrammet kryddar han klassiska låtar med anekdoter om artister, spelningar och låtar. Det fantastiska är att han spelat med nästan de alla och hela tiden lyckats att tillföra något utan att förändra helheten. Jämför Slash, ett Slash-solo är ofta fantastiskt men alltid ett Slash-solo. Ett Ron Wood-solo är också alltid ett Ron Wood-solo men alltid helt självklart i sitt sammanhang.
23 program, klassisk rockmusik, bra historier... Det blir nästan Rock around the Clock

Kjell Alinge, vart tog du vägen?

Och vart tog motsvarigheten i TV, Nattsudd, vägen...? Lite smalare men ändå?

Musik: Faces "Stay with me"
Litteratur: Ron Wood "Ronnie"

Ronnie Wood Radio

En annorlunda verklighet

Jag håller just nu på att läsa om Sjöwall & Wahlöös "Romanen om ett brott". 10 böcker som mitt i kriminalhistorierna beskriver ett Sverige som känns väldigt långt borta men ändå inom minnenas ram. Här beskriver man lägenheter på Södermalm som bara har ett rum, inget kök eller badrum. Telefonkiosker spelar en viktig roll för att hålla kontakten. Skrivmaskiner! Delar av Söder, det Söder som var spelplan för min ungdom, är fortfarande obebyggt.
Det är personbeskrivningar, miljöbeskrivningar och  berättelser som ligger långt från den bild som förmedlas i de nya Beck-filmerna. Det känns betydligt mer oskyldigt än det som skildras i de nya alstren. Frågan är vad som beskriver verkligheten bäst.
Litteratur: Förutom hela serien av Sjöwall & Wahlöö som beskriver 60-/70-tal, Per -Anders Fogelström och Mina Drömmars stad-sviten som beskriver de 100 åren tidigare.
Musik: Cornelis Wreeswijk "10 vackra visor och Personliga Persson"

Radiotips

För de morgonpigga rekommenderas Spanarna varmt
Lördagar kl 10 i P1 (repris från fredag kl 15)
Vad underbart att höra intelligenta människor fabulera över stora och små vardagsfenomen.
Alltid med en viss skärpa och twist men aldrig på bekostnad av någon annan.
I tider av dokusåpor och allmän självförhävelse är det som ett reningsbad att höra betraktelser och analyser av vår omvärld från dessa välformulerade medmänniskor
Litteratur: David Eberhard "I trygghetsnarkomanernas land"
Musik: Björn J:son Lindh "Brusa högre lilla å"

Spanarna på P1

Månadens vin

Vid systembolagets nyhetssläpp i september dök det upp en fullödig Italienare:
94431 Barbera d'Alba Franco Molino 125:-
Ett vin fullt av körsbär i sensommarvärme, välbalanserat och moget.
Jag kan tänka mig att bara njuta av det framför brasan annars passar det alldeles säkert lika bra till en lite kraftigare höstmiddag vid tända ljus och trevligt sällskap.
Litteratur: Ernest Hemingway "Across the river and into the trees"
Musik: Jennifer Brown "In my garden"