En ny era

Imorgon blir grabbhalvan 20 år. Det är lite hårt att ta. Det känns som det var igår jag var där själv. Skönt ändå att se framtiden växa upp.
Ikväll blir det en stilla kontemplation över vad som varit och vad som skall bli ...

Musik: Rolling Stones "Rip this joint"
Litteratur: Ulf Lundell "Jack"
Dryck: Skumpan får vänta tills imorgon. Finns det Löwenbräu att få tag på fortfarande

Storstadspuls

Jag var till Göteborg på ett kortare gästspel i veckan. Det är inte utan att jag saknar storstadspulsen emellanåt. En stadig ström av människor överallt, hela tiden. Vad ska vi göra för att få samma upplevelse på Stora torget?
Jag satt och strötittade på en samling av U2-videos här om natten. Och inser att det oxå är en konstform på utdöende. Nu verkar man nöja sig med YouTube-inlägg av varierande kvalitet. MTV är inte en videokanal längre och LP-konvolutens tid är för länge sedan förbi. Men vad gör det egentligen. Live-scenen verkar ju ändå vara på uppgång och det är väl egentligen så musiken bäst kan upplevas.
Min gode vän JoJo bjöd med mig på The Wall på Globen. En underbar, främst visuell, upplevelse men väldigt välrepeterad och tillrättalagd. Det var liksom självklart att bandet, trots ihärdigt klappande, inte skulle göra några extranummer. Nu väntar vi bara på sommarens begivenheter i Skog med P Floyd, denna osannolika happening i en gisten lada långt ute i ....Skog.
Efter en dag i trädgården avslutade vi dagen med en gammal Peter Greenaway film "Drowned by numbers". Det är fantastiskt att se att det går att fixa finansiering för hur udda ideer som helst. Mycket underhållande och inte likt något annat.

Litteratur: Merete Mazarella "Där man aldrig är ensam"
Musik: Mats Ronander "Kött och Blod"
Dryck: I den råa skymningen satt en Rioja fint till Serranoskinkan

Back on track

Long time no see...
Jag har samlat på mig en del iakttagelser som förbryllar mig;
Först en bekännelse: "Så ska det låta" är en av veckans höjdpunkter, inte för tävlingen som sådan utan mer för att man ibland kan utsättas för bländande musikalitet och musikalisk glädje. I fredags såg vi ett rösternas äktenskap välsignas i himlen. Helt överraskande. Anna Sahlin och Magnus Carlsson. Om folkparkerna funnits kvar hade vi fått höra dessa omfamna chokladhjul och varmkorvsstånd hela sommaren. Att de fixade stämsång var väl inte så konstigt men att rösterna kompletterade varandra så bra...
Jag vet inte hur mycket som är repeterat i förväg men bandet klarar sig fantastiskt bra

Men en enkel fråga från en äldre tonåring; Om man har en sådan talang, en sådan förhållandevis framgångsrik karriär i flera länder, tydligen ett lyckligt förhållande och ser förhållandevis bra ut, varför göra ett läppjobb? Att se Anna S ha fullt sjå att slicka sig om munnen för att känna efter att läpparna satt kvar och förskräckas av den osymmetri som drabbat hela ansiktet var faktiskt beklämmande.
Meg Ryans karriär har väl inte hämtat sig än efter hennes helt groteska fix.
Detta stämmer till eftertanke. Vilka ideal för vi fram?

En gammal hjälte som jag stötte på helt apropå på radion är Kjell Alinge. På den tiden som klockan tre på lördag eftermiddag var en helig tid (Tio i topp), så blev Kjell Alinge med sina program Pop 74, Pop 75 och sedemera Asfalttelegrafen det lite mer avantgardiska alternativet. Hans beskrivning av omslaget till Supertramps "Crisis, what crisis?" var så målande att jag kände igen mig direkt när jag såg det. Har ni hört talas om det ungerska bandet Omega? Jag har! Kjell Alinge spelade dem flitigt och till slut fanns de till och med representerade i skivbackarna på den lokala skivbutiken. Jag har en samling av Hemma hos-programmen han gjorde tillsammans med Janne Forsell. Fullständigt galna. Hassan, Killing-gänget mfl har dem att tacka för mycket.
Jannne Forsells reseprogram var också en lisa för själen. Underfundiga nedslag i olika delar av världen där han lyckades etablera en märklig kontakt med de flesta han träffade. Lite grann som Michael Palins reseprogram där märker man dock att budgeten är betydligt större och tillrättalagdheten tydlig. Vart tog Janne vägen?

Peace & Love börjar närma sig. Jag har inga självklara måste-band denna gång. De gånger jag sett Dylan har det varit väldigt otillgängligt och träigt. En sak är säker, man kan aldrig vara säker på vad man får. Ett band som gjorde en fantastiskt spelning mitt på blanka eftermiddagen för två år sedan är de lokala hjältarna Sator. Tala om attityd och musikalitet. Deras DVD från Sticky Fingers i Göteborg fångar mycket av deras energi. Köp den!

Ron Wood har precis ettårsjubilerat som programvärd i radion. Fortfarande lika underhållande
http://www.ronniewoodradio.com/

Litteratur: Peter Robinsons böcker om Inspector Banks
Musik: Sator "I'd rather drink than talk"
Dryck: Ett publikfriande fynd från Spanienresan: Dollar Fever Bourbon (Don't try this at home)