Rockabilly....?

Jag är ju ingen rockabillykille egentligen men Fatboy skapar ju ett sånt sväng så man baxnar och är det inte Marcus Källström, från Borlänge på trummor?
Jag hittade en en skiva med Mats Ronanders Stockholm Stoner i en rea-låda på Konsum i Hagfors (så kan det gå). Jag har bara hört talas om det projektet men det var bitvis en glad överraskning. Det öppnar med starkaste låten, The Bridge, och sen svajar det det lite hit och dit men ett kompetent band som ger bra uppbackning räddar resan. Malla får utrymme för munspelande och fräcka licks. Man känner arvet efter Low Budget Blues Band men kanske mest från "Country File".Det blir lite för slickt ibland men tämligen mycket tuggmotstånd. Skivan är från 2008 så jag ligger ju lite efter men det är ändå skönt att höra ett sådant engagemang från en av våra största rock-ikoner. Det finns ju en del bra munspelare i landet; Jalle i Wilmer X, Peps Persson och Louise Hoffsten men Malla är nog ändå elegantast. Mer sån't.
Jag hade nöjet att få se Ronander i Smedjan i Stjärnsund för några år sedan. Det var han ensam tillsammans med Benneth Fagerlund har jag för mig. Ett bra, intimt framträdande där han framförde det viktigaste ur sin repertoar och berättade anekdoter ur sitt artistliv. Det kanske är dags att Malla får sin egen radioshow i Ron Woods anda precis som Niklas Strömstedt fick ärva Costello's koncept

Jag har precis upplevt något överraskande läsmässigt. Lärjungen av Hjort & Rosenfeldt. Jag inser efter ett tag att jag känner igen storyn men jag tror inte att jag läst den förut. Den är utgiven 2011 så det borde jag ändå komma ihåg. När jag läser vidare ser jag plötsligt Rolf Lassgård framför mig och inser att jag sett den på TV. Nu lyckas man tydligen sälja storyn till TV-produktion först och ger sedan ut den som bok. Intressant.

Musik: Stockholm Stoner
Läsning: Jag plöjer Harlan Coben just nu
Dryck: Allt om mats stora vinnummer är ute nu och det är ju alltid intressant att jämföra sina egna intryck med förståsigpåarnas. Ett vin som kom långt ner i deras bedömning men som vi ofta återkommer till här hemma är Velletri. Ett italienskt vin som har en alldeles egen karaktär. Hata eller älska...? Det är upp till er. Var det inte Thåström som sa: "Vi hatar inte vi älskar, vi är Stockholms stjärnor..."
Peace & Love

Ska jag sluta tjata? - P&L III

OK sista tillbakablicken. Niclas Frisk på R'nR Heaven. Atomic Swing, A Camp mm. I detta lilla format, två akustiska gitarrer och ett keyboard, såg vi en musikant. Publiken var liten men engagemanget totalt. Peace & Love.
Största intrycket lämnade dock M.I.A. Det var på riktigt. En fullkomlig ångvält av rytmer, musik, bilder, kraft, sex och POWER.
På skiva har jag aldrig lyckats förstå hennes/bandets storhet men på en stor scen, i sommarnatt, så kom världen utanför oss lite närmare. M.I.A levererar en fullödig show som rapporterar om en annorlunda verklighet utan att för den skull vara mindre sann. Det är snyggt förpackat men de låter oss aldrig glömma allvaret bakom den massiva, glänsande, pulserande fasaden. Som sagt; This is for real!

Jag är klar med Lundell; Han äger fortfarande språket men glöden bakom orden saknas. Han rapporterar om ett land i upplösning men mer pliktskyldigt än av behov. Blicken för fenomen i vardagen finns kvar, men det levereras mer som rapporter än som nyfikna betraktelser. Jag rekommenderar ändå boken, det är få som har sånt flyt i språket som Lundell men jag önskar ändå lite mer genuint engagemang.

Höst. Lång fredag. Vi avslutade dagen med fläskfile, kantarellsås och en sydafrikansk shiraz.

Hörde en gammal goding på radion under matlagningen. Glada 80-tal, kom tillbaka, allt är förlåtet utom kanske de mest extrema axelvaddarna. Släpp dansråttorna loss här kommer Feargal Sharkey:

Peace & Love II

När jag ändå är i farten...
Peace & Love
Jag upplevde många bra uppträdanden men de största upplevelserna hade jag faktiskt utanför festivalområdet. På Rock 'n' Roll Heaven fick man komma ordentligt nära artisterna och känna riktig klubbstämning.
Sahara Hotnights såg jag på Venusscenen på onsdagen. En habil spelning som inte riktigt lyfte i den ljusa sommarkvällen. På torsdagen däremot på Rock 'n' Roll Heaven. Tätt och tufft. Attityd hela vägen. Och vilken trummis... Lite tråkigt att de körde precis samma setlist. Någonstans mitt i kom en kommentar: "Vi tänkte köra en låt men vi måste ta dem  rätt ordning för ljudkillen!"
Sator samma sak, en intensiv show på Venus men på den lilla klubben kom de verkligen till sin rätt ( Men vart tog Hasse Gäfvert vägen). Här hade vi en friare inställning till vad som skulle göras på scen. Spänande gästartister oxå, bla Joppe Pihlgren. Jag lämnade lite tidigt för att se en annan av Borlänges stoltheter nämligen Prop Dylan. Han drog fullt hus på Tropico-scenen och piskade upp stämningen ordentligt. Om de inte hotat med att stänga av strömmen hade han nog spelat tills solen gick upp.

Att läsa: Just nu Ulf Lundell "Allt är i rörelse" Tveksam så här långt
Att lyssna: Gotan Project
Att dricka: I oktobermörkret passar en riktig cowboybourbon fint. Tjusig flaska dessutom: Bulleit Bourbon

Peace & Love

Hösten är här och lite nostalgiskt tänker jag tillbaka på de underbara dagarna under Peace & Love. Många bra band, god stämning och många roliga möten.
En ganska otippad upplevelse; Festivalens stora dragplåster Bob Dylan, som dessutom har fått fina recensioner från tidigare uppträdanden från turnén, kliver på nästan precis i tid. Bandet ser elegant ut. Storbildsskärmarna visar en statisk bild på scenen. Showen börjar lamt även om det är gamla klassiker vi hör. Alla i bandet byter instrument mellan varje låt. Dylan själv ser ut som en frikyrkopastor från en gammal westernfilm. Konserten saggar fram. Efter sex-sju låtar ger jag upp och går in på VIP-området för att ta en öl. Helt otippat ser jag Mikael Wiehe i baren. Han som gjorde alla översättningarna till Tottas Dylanskiva om jag minns rätt. Och det kan jag förstå att det är bekvämare och trevligare att stå där än ute i massorna framför scenen men att han skulle vara så ointresserad av denna gamla hjälte trodde jag inte. Hela hans uppmärksamhet är riktad mot två hårdblonderade 50-taggare med stor framvikt. Den ena i en osannolik cowboyhatt och Pradaväska. Diskussionen är väldigt intensiv och Dylan kämpar förgäves för att nå fram.
Sensmoral(?): Även en hårdhudad idealist med anor från 60-talets vänsterrörelse kan ha världsliga intressen.

Dylan då? Jo konserten tog sig, bandet trampade gasen i botten och lyckades få till ett skapligt sväng. Men det gav ändå en känsla av att det var en vanlig dag på jobbet. Inget att springa benen av sig för.Ändå kan jag säga att detta var den bästa av de fyra konserter jag sett med honom. Han har varit fullständigt odräglig (både mot bandet och publiken) och ofokuserad vid de tidigare tillfällena.