Jag har äntligen fått se filmen om Chuck Berry där Keith Richards producerat musiken. Jag måste säga att många av mina fördomar kom på skam. Jag hade fått uppfattningen att Chuck var en riktig skitstövel som hunsade med inhyrda musiker och snabbt drog iväg med pengarna. Och visst skymtar det fram emellanåt men det bestående intrycket är ändå det showmanship och den energi han visar under konserten. Visst mattas det lite under vissa låtar men engagemanget är stort och publikkontakten magnifik. Även under de dokumentära bitarna visar han en spirituell och reflekterande sida som jag inte alls hade en aning om.
Det är skojigt att se med vilken respekt de stora stjärnorna som gästar rör sig omkring honom, Keith Richards är som en liten skolpojke. Den enda som otvunget går in och gör sin grej är Eric Clapton.
Den scen som man brukar referera till i denna film, när Keith och Chuck nästan råkar i handgemäng, är bara en liten episod i denna mycket intressanta film med fantastisk musik och glöd.
Musik: Rolling Stones "Oh Carol" från "Get Yer Ya-Ya's Out"
Litteratur: Keith Richards "Life"
Dryck: Mint Julep
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar