Jag är ju ingen rockabillykille egentligen men Fatboy skapar ju ett sånt sväng så man baxnar och är det inte Marcus Källström, från Borlänge på trummor?
Jag hittade en en skiva med Mats Ronanders Stockholm Stoner i en rea-låda på Konsum i Hagfors (så kan det gå). Jag har bara hört talas om det projektet men det var bitvis en glad överraskning. Det öppnar med starkaste låten, The Bridge, och sen svajar det det lite hit och dit men ett kompetent band som ger bra uppbackning räddar resan. Malla får utrymme för munspelande och fräcka licks. Man känner arvet efter Low Budget Blues Band men kanske mest från "Country File".Det blir lite för slickt ibland men tämligen mycket tuggmotstånd. Skivan är från 2008 så jag ligger ju lite efter men det är ändå skönt att höra ett sådant engagemang från en av våra största rock-ikoner. Det finns ju en del bra munspelare i landet; Jalle i Wilmer X, Peps Persson och Louise Hoffsten men Malla är nog ändå elegantast. Mer sån't.
Jag hade nöjet att få se Ronander i Smedjan i Stjärnsund för några år sedan. Det var han ensam tillsammans med Benneth Fagerlund har jag för mig. Ett bra, intimt framträdande där han framförde det viktigaste ur sin repertoar och berättade anekdoter ur sitt artistliv. Det kanske är dags att Malla får sin egen radioshow i Ron Woods anda precis som Niklas Strömstedt fick ärva Costello's koncept
Jag har precis upplevt något överraskande läsmässigt. Lärjungen av Hjort & Rosenfeldt. Jag inser efter ett tag att jag känner igen storyn men jag tror inte att jag läst den förut. Den är utgiven 2011 så det borde jag ändå komma ihåg. När jag läser vidare ser jag plötsligt Rolf Lassgård framför mig och inser att jag sett den på TV. Nu lyckas man tydligen sälja storyn till TV-produktion först och ger sedan ut den som bok. Intressant.
Musik: Stockholm Stoner
Läsning: Jag plöjer Harlan Coben just nu
Dryck: Allt om mats stora vinnummer är ute nu och det är ju alltid intressant att jämföra sina egna intryck med förståsigpåarnas. Ett vin som kom långt ner i deras bedömning men som vi ofta återkommer till här hemma är Velletri. Ett italienskt vin som har en alldeles egen karaktär. Hata eller älska...? Det är upp till er. Var det inte Thåström som sa: "Vi hatar inte vi älskar, vi är Stockholms stjärnor..."
Peace & Love
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar