Hösten är här och lite nostalgiskt tänker jag tillbaka på de underbara dagarna under Peace & Love. Många bra band, god stämning och många roliga möten.
En ganska otippad upplevelse; Festivalens stora dragplåster Bob Dylan, som dessutom har fått fina recensioner från tidigare uppträdanden från turnén, kliver på nästan precis i tid. Bandet ser elegant ut. Storbildsskärmarna visar en statisk bild på scenen. Showen börjar lamt även om det är gamla klassiker vi hör. Alla i bandet byter instrument mellan varje låt. Dylan själv ser ut som en frikyrkopastor från en gammal westernfilm. Konserten saggar fram. Efter sex-sju låtar ger jag upp och går in på VIP-området för att ta en öl. Helt otippat ser jag Mikael Wiehe i baren. Han som gjorde alla översättningarna till Tottas Dylanskiva om jag minns rätt. Och det kan jag förstå att det är bekvämare och trevligare att stå där än ute i massorna framför scenen men att han skulle vara så ointresserad av denna gamla hjälte trodde jag inte. Hela hans uppmärksamhet är riktad mot två hårdblonderade 50-taggare med stor framvikt. Den ena i en osannolik cowboyhatt och Pradaväska. Diskussionen är väldigt intensiv och Dylan kämpar förgäves för att nå fram.
Sensmoral(?): Även en hårdhudad idealist med anor från 60-talets vänsterrörelse kan ha världsliga intressen.
Dylan då? Jo konserten tog sig, bandet trampade gasen i botten och lyckades få till ett skapligt sväng. Men det gav ändå en känsla av att det var en vanlig dag på jobbet. Inget att springa benen av sig för.Ändå kan jag säga att detta var den bästa av de fyra konserter jag sett med honom. Han har varit fullständigt odräglig (både mot bandet och publiken) och ofokuserad vid de tidigare tillfällena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar