Skavlan -en hjälte i förfall?

Efter en trevlig kväll; afterwork hos en granne på en fredagkväll, vilken lyckad idé.
Skavlan, nordens svar på Parkinson, lyckas än en gång att samla en fullständigt osannolik mix av människor med en helt egen historia. Knausgård, vem har hört talas om honom?
Men jag måste tyvärr säga att utfallet blir en besvikelse.
Det finns många åsikter om talkshows, Letterman, O´Brien och andra mer suspekta avarter ( behöver jag nämna Oprah...). För att inte tala om Dr Phil och andra Messerschmitts. I deras efterfölje lyteskomik såsom Lyxfällan och  "Oj vi har så dåligt så vi måste vika ut oss i televisionen för att få lite status i den lokala Ica-butiken".
Min idol i dessa sammanhang har ändå varit Parkinson. Engelsmän i gemen har en fantastisk förmåga att dels förmedla både besvärliga och komplicerade historier  på ett fullt naturligt och avslappat sätt, dels spela Familjen Ashton och få det att verka helt naturligt.
Parkinson har lyckats att få fram fullständigt unika historier i direktsändning från personer som George Michael, George Best, Stephen Fry, Michael Palin, Madonna mfl. Han har lyckats skapa en stämning i studion där de kunnat öppna sig fullständigt utan att det verkat det minsta spekulativt.
En gång så vart det platt fall; Meg Ryan. Jag vet inte vad som blev fel. Parkinsons egen biografi ger inget riktigt svar, men det var en fullständig katastrof. Min egen teori bygger på det faktum att det programmet gjordes precis efter en av världshistoriens mest missriktade och misslyckade plastikoperationer. Ms Ryans självkänsla måste ha varit på topp efter den läppoperation som förstörde ett av efterkrigstidens mest sensuella leenden till en avart av kvinnoideal.
Tillbaka till Skavlan; jag upptäckte Skavlan rätt sent. Men vad jag förstår så pendlar hans program mellan Sverige och Norge. Denna säsong går i Sverige ( åtminstone sa han: "Välkommen till Stockholm"). Senast showen gick i Stockholm så upptäckte jag hans storhet. Med ett Parkinsonskt förhållningssätt lyckades han få gästerna att prata om saker som var långt ifrån bekväma och samtidigt bli helt acceptabla och naturliga. När programmet flyttade till Oslo så reflekterade jag över en viss ängslan och tillrättalagdhet men trodde att det berodde på ett visst mått av Jantelag. Skavlan, redan ett namn i Norge, måste förhålla sig till den bild hemlandets publik målat upp. Formen verkade styra innehållet på ett sätt som gjorde att personligheterna försvann.
Dessvärre ger kvällens program samma intryck. Programmet som innehöll bekännelselitteratur, krigserfarenhet, svensk komik och svenskt tungsinne var intressant men lyfte aldrig. De frågor som tidigare ställt saker på sin spets ställdes aldrig. Dynamiken mellan gästerna som dallrade i luften släpptes aldrig fram. Har Skavlan blivit ett offer för sin form? Ikväll kändes det som att gästerna var beredda att berätta men historierna inte släpptes lösa.
Missförstå mej inte; jag anser fortfarande att Skavlan är oöverträffad och unik i dagens  talkshowutbud, men lite nerv har gått förlorad.
Letterman-wannabees göre sig icke besvär...

Litteratur: Michael Palin "Hemingway´s chair"
Musik: Bob Dylan "Desire"