Engelsmän

Den här helgen har jag sett intervjuer med Robert Plant och Elton John. Och jag kan inte annat än förundras över hur vältaliga, trevliga och personliga de var. Två superstjärnor med med sina egna spöken att släpa på men fullständigt charmerande. Plant som hela tiden lyckas förnya sig men som ändå hela tiden måste hantera myten om Led Zeppelin. Vilka stickrepliker han än fick så bjöd han på en underhållande historia med en både allvarlig och komisk twist. Fullständigt prestigelös. Skavlan skall också ha en eloge för att han (eller programproducenten) lät historierna utvecklas i sin egen riktning.
Elton John var gäst hos Costello och som vanligt kan man anmärka på Costellos intervjuteknik och i viss mån de insmickrande kommentarerna och omdömena om gamla hjältar men också här var berättandet fullständigt självklart.
Vad är det som gör just engelsmän så oemotståndliga i dessa sammanhang? Varför är engelska TV-serier så mycket mer intressanta och gripande än amerikanska? Är det Shakespeare som fostrat en hel nation till språkliga ekvilibrister?
Förresten vad hände med den franska filmvågen, är det bara jag som tappat spåret ...?
Däremot så börjar jag bli ordentligt irriterad på alla dessa skjutjärnsjournalist-wannabees som nu också börjar ta över i radion. En intervju blir inte bättre för att man ställer samma fråga flera gånger i ett allt aggressivare tonläge. Att en person inte svarar kan vara ett precis lika bra svar som någonting annat. Journalister har ett jobb att sköta men det finns ingen anledning att inte visa respekt mot sina medmänniskor. Ett lysande exempel är ju min gamla hjälte Parkinson som alltid (nästan) lyckas få sina gäster att öppna sig mer än man är van vid.
De amerikanska talkshow-värdarna har jag dock aldrig lärt mig förstå. Där är det show som gäller och inte så mycket mer.

Litteratur: Guy de Maupassant Välj vilken novell som helst. Här har vi en som kan berätta historier.
Musik: Tom Waits "Tango 'till they're sore" En annan historieberättare